Från författare till vara: Vart tog Knausgård vägen?
Efter att ha läst den femte boken i Morgonstjärnan-serien frågar sig Amandus Gustavsson varför Karl Ove Knausgård likställs med Taylor Swift, varför man kallar det Knaustober, och om det verkligen är punk att vejpa? Vart har Crybaby-Knausgård tagit vägen?
Nyss kom Knausgårds Arendal ut på svenska. Om bara ett par veckor är den nya och sjätte romanen, Jeg var lenge død, ute i Norge. Översättningarna av Knausgårds romaner dröjer numera ett helt år – när serien var ny och spännande tog det knappt ett halvår.
Och kanske inbillar jag mig, men visst har den höglitterära hajpen över Knausgård blivit ljummen?
En del av skulden kan tillskrivas Forlaget Oktober. Ett av Norges äldsta och mest prestigefulla förlag hanterar sitt enda världsnamn med en naiv, nästan studentikos nöjsamhet. En Instagram-post under #KNAUSTOBER använder meme-formatet starter pack: en kaffe, Knausgårds rock, silverkalufs och senaste romaner, så får du en Knausgård-höst
Resultatet är tröttsamt, mellanmjölk, milquetoast. Eller rett og slett att bokförlagens boomers tolkar booktok.
Mellan raderna är budskapet tydligt: Varför låtsas som om vi har att göra med en potentiell Nobelprisvinnare? Här krängs böcker. Det är som om Knausgård som vara är större än Knausgård som författare.
När jag senast recenserade en roman ur Morgonstjärnan-serien blev det en sågning. För referens utgår jag i den här texten från min personliga rangordning:
1. Det tredje riket (hisnande och magiska speglingar)
2. Vargarna från evighetens skog (200 sidor för mycket Syvert Løyning)
3. Morgonstjärnan (varför nio olika karaktärer?)
4. Arendal (hur många gånger kan man gå och lägga sig på en kväll och sedan gå ut igen?)
5. Nattens skola (spännande, men misslyckad)
”Minst lika delaktig i författarskapets glidning från författare till medialiserad produkt är förstås författaren själv”
Minst lika delaktig i författarskapets glidning från författare till medialiserad produkt är förstås författaren själv. Förlagets How do you do, fellow kids?-ifiering är ingenting mot Knausgårds medverkan i Bella Freuds (barnbarnsbarn till Sigmund) podcast ”Fashion Neurosis”. Där ligger han i en soffa och tittar upp i taket, eller ja, in i en kamera.
”I started to be kind of rebellious when I was in my early teens. I really wanted to be someone else, somewhere else”, berättar Knausgård, och syftar på att han började bära ett kors i ena örat.
Det är inte en heltigenom usel intervju. Men den är också ett tecken på glidningen ut över den slaskgrå avgrunden: trademark Knausgård.
Nu verkar han minst lika bekväm med att prata om sitt skrivande (i intervjuer har han återkommit till Londons fritt strövande rävar som inspirationsämne), som att faktiskt skriva. Produktionstakten – en roman per år sedan 2020 – talar sitt tydliga språk. Då sade Knausgård i VG att han såg framför sig fem, eller sex, böcker i serien. Jeg var lenge död blir nu den sjätte. Sedan vet ingen.
Morgonstjärnan-seriens idéhistoriska kärna hämtas från den ryske filosofen Nikolai Fjodorovich Fedorovs fascinerande tanke: Om mänskligheten lade all sin gemensamma kraft på det, så skulle den kunna upphäva döden. Men hur ska det gå till? Och hur ska Knausgård knyta ihop sin serie?
”Han är en slags litteraturens Taylor Swift”
I väntan på svaret kunde vi se Knausgård dyka upp på röda mattan vid International Booker prize 2025. Iklädd svart kostym och vit skjorta, kragen trendigt uppfläkt över kavajslaget, berättade han avslappnat om det viktiga i en översättning (”the flow”). I år mottog han även Aschehougpriset, liksom tidigare Vigdis Hjort och Dag Solstad. Motiveringen löd bland annat: han är en slags litteraturens Taylor Swift”. Mer behöver kanske inte sägas.
Knausgård har varit omfamnad av den norska litteraturvärlden sedan debuten 1998. Men genom flytten till Sverige tycktes han vilja avsäga sig kulturglamouren. Den inre kampen drev honom bort, skoningslöst skildrad i autofiktionen.
Jag tänker på en dokumentärscen där man får se hur han inför ett boksläpp i USA 2012, plågad går runt i pilotglasögon och för liten kostym på Manhattans gator. I en annan scen bryter han ihop under en intervju, gråtande med handen för ansiktet.
Som svar på Daniel Sjölins implicita fråga om varför han fram tills Min kamp hade varit så lågproduktiv sade Knausgård 2010: ”Jeg har veldig høj selvkritikk”. Var är den Karl Ove nu?
Han bor i London, minglar runt i den litterära gräddan, skriver en ibland bra, ibland dålig bok om året, vejpar. Han har blivit lycklig – och därmed en ärligt talat sämre författare.
