Han Kang fortsätter att briljera – och skriver sig in under huden
I novellsamlingen Fyra berättelser återvänder nobelpristagaren Han Kang till diktaturens skuggor – och visar ännu en gång varför hennes litteratur är omöjlig att värja sig emot. Resultatet blir litteratur som skaver, skär och förför. KULTs Selma Löfman följer språket dit det alltid leder hos Kang: rakt in i det som gör ont.
“Jag kunde sitta hopkurad längst bak i bussen, mor, med världens snällaste uppsyn, fylld av ett begär att krossa rutan. […] Vad var det som plågade mig så, vad fick mig att vilja fly till andra sidan jorden.”
Som barn av ett Sydkorea präglat av militärt våld och politisk tystnad återvänder Han Kang återigen till krigets teman: våldet, minnet, den sargade kroppen. Även naturen är ett återkommande motiv i Kangs författarskap. Som en ständig poetisk fond kontrasterar den mot historierna som berättas. Den blir en sorts motpol till de tunga psykologiska teman hon utforskar, något vackert som hägrar långt borta.
Fyra berättelser genomsyras av samma tematik. Boken inleds med novellen Min kvinnas frukt från 1997. Den är slående lik Vegetarianen och handlar om ett ungt par vars äktenskap börjat knaka i fogarna. I samband med att de flyttar in i en lägenhet på trettonde våningen i ett höghus i Seoul förändras kvinnan. Hennes kropp börjar långsamt täckas av stora blåmärken, hon slutar äta och utvecklar en tvingande lust att ta av sig kläderna när hon ser solen.
”Kangs texter är som små rum man kliver in i och måste ta ett foto av, eftersom man slås av en vilja att ta scenerna med sig”
Genom ett skiftande berättarperspektiv skildras å ena sidan mannens totala oförstående inför sin frus förändring, å andra sidan kvinnans trängande känsla av att vara fångad i en livsform hon inte står ut med. Genomgående är kvinnans lågmälda längtan ut ur lägenheten; den intensiva viljan att – liksom träden – luta sig mot solljuset. Det på samma gång metaforiska som precisa språket skapar en smärtsam prosa som tydligt skildrar vad psykisk och fysisk instängdhet gör med en människa och vad som riskerar att födas därur: en övertygelse om att man inte längre förmår blomma i denna värld.
Kang för megafonen till de svagas munnar och lyckas skriva sig in under huden på läsaren genom att inte väja för det allra sårigaste i människans inre.
Novellerna Europa och Tillfrisknande har gemensamt att de tematiserar kroppen som en ständig bärare av minnen. Kang skriver om människor som på ett eller annat sätt hemsöks av sin egen historia, och det berör eftersom hon tvingar dem att hela tiden förhålla sig till de svåraste dimensionerna av att vara människa. Hon pressar dem att tampas med känslan av att stå utanför lyckan, som ett resultat av den skuld de på olika sätt upplever sig tvingade att bära.
“All den här smärtan är för svag, tänker du där du ligger på marken och blinkar. Om och om igen mumlar du en vädjan, inte riktad till någon speciell, om att du aldrig ska återhämta dig från allt som du nu genomlider, att den kalla marken ska bli ännu kallare så att ditt ansikte, nej, hela din kropp blir stelfrusen, så att du aldrig ska kunna resa dig upp igen.”
I Nio stycken går Kangs suggestiva och poetiska språk som ett vasst spjut rakt genom kortprosan, inte helt olik den man finner i Kafkas En svältkonstnär, vilken liksom Kangs förkroppsligar utsatthet och mänsklig existensens på ett närmast klaustrofobiskt sätt. Kangs texter är som små rum man kliver in i och måste ta ett foto av, eftersom man slås av en vilja att ta scenerna med sig.
Novellerna förenas i en vacker magisk-realistisk helhet som visar varför Kangs litterära universum är ett universum man vill vara i. Boken är en skildring av hur det är att ha en smärtsam historia att ständigt förhålla sig till utan att det märks; att sitta på bussen med världens snällaste uppsyn och samtidigt stå emot begäret att krossa rutan för att fly det som värker inombords.
