Att läsa Can Xue är som att vaska guld
Jag bor i slummen är ett snyggt och skickligt tämjt kaos. Vendela Lundegårdh läser den ständigt Nobeltippade författarens nya roman.
Att läsa den kinesiska författaren Can Xue, som själv anser sig vandra i Franz Kafkas litterära fotspår, och som år efter år nämns i Nobelprisspekulationerna, har länge fascinerat kritiker världen över. Jag bor i slummen är ännu ett steg in i hennes labyrintiska universum, där inget är vad det utger sig för att vara.
Jag bor i slummen är en samling berättelser om de djur och människor som lever i staden. Berättelserna rör sig alla där – inuti kåkstädernas Kina – med sin smuts, sitt våld, sin hetta och sitt myller av liv. Genom råttor, skator och cikador skildras tillvaron ur ett icke-mänskligt perspektiv. Xue vänder på antropocentrismen: här ser vi världen genom naturens blick. Det som därigenom framträder starkast är naturen själv. Den vida blå himlen som skymtar när dammolnen skingras, smaken av fuktigt gräs, råttans barndomsdröm om den vidsträckta slätten. Allt detta blir en slags kärleksförklaring till naturens urvilja att, trots urbaniseringens kalla framväxt, leva.
Den surrealistiska språkdräkten vävs samman till en berättarvärld fylld av symbolik, metaforer och metamorfoser. Bland skatbon, underjordiska tunnlar och magiska skrin huserar den moraliska underton, färgad av konfucianskt tankegods, varpå Xue bygger sitt litterära universum. Jag bor i slummen visar surrealismen som avantgardisk och lånar det drömlika för att utforska människans perception.
Språket har karaktären av en noga planerad stream of consciousness. Varje berättelse verkar följa en spontan drömlogik, ett oordnat berättande där vad som sägs verkar uppstå ur associationerna av föregående mening. Samtidigt skildras detta med en extremt medveten hand, där läsaren kan känna sig trygg och ledas av prosans självklara rytm. Varje ord är en vild hund som någon lyckats koppla. Att läsa Jag bor i slummen är att läsa ett tämjt kaos.
Att de flesta berättelser är korta är passande, då en gemensam nämnare tycks stå över alla andra: förvirringen. Varje berättelse rymmer en stor del av den och den tycks delas lika mellan protagonisten och läsaren. Protagonisten, vare sig det är en medveten gnagare ställd inför en existentiell kris, eller en rädd skathane, verkar ha en mycket begränsad insikt vad gäller världen och sin plats i den. Som läsare krävs det att man accepterar denna förvirring och släpper föreställningen att meningar behöver följa en logisk ordning eller vara fullt begripliga. Läsandet påminner då om att vaska guld: när förvirringen silats bort (accepterats) framträder den oerhörda njutningen av väl gestaltad fantasi. Jackpot!
