I Parmenides är poesin mer en livsstil än ett hantverk
På ett oväntat sätt hakar Parmenides tag i en samtida kulturdebatt. Vilma Wirenhed roas av den Nobeltippade César Airas skruvade roman.
“Han ägnade alltid all sin tid åt att besluta sig för att skriva, och skrev inte.”
Den som inte känner igen sig i detta är lycklig, eller en lögnare. Med alla mått mätt är den nobelpristippade argentinska författaren César Aira en av de lyckliga. Han har sedan 70-talet skrivit och givit ut över 120 böcker, ofta absurda och experimentella kortromaner på runt 100 sidor. Parmenides, som nu kommer ut på Bokförlaget Tranan i svensk översättning av Djordje Zarkovic, är inget undantag.
Det är på 400-talet f.Kr, i en grekisk koloni på den italienska sydkusten, som vi möter den unge poeten Perinola. Han har blivit kallad till ett möte med den högt uppsatta statsmannen Parmenides, som vill ha hjälp med att skriva en bok. Perinola har egentligen skrivit mycket lite i sitt liv, men har tillräckligt gott rykte för att hans namn ska ha nått Parmenides. Boken som ska skrivas ska innehålla allt Parmenides vet och har lärt sig, och denna bok ska vara hans gåva till världen.
Vad exakt det betyder är oklart: det ska vara stort men också smått, lättsamt men också allvarligt, ha en tydlig kronologi men täcka in precis allt. Den ska handla om naturen. Under de följande åren träffas de regelbundet, och Parmenides håller långa monologer om den blivande boken utan att någonting skrivs. Allt eftersom tiden går blir både uppdraget och vad det innebär att skriva mer och mer diffust.
Aira leker med vad sanning kan innebära, och blandar fiktion med fakta. Parmenides var en filosof som mycket riktigt levde på 400-talet f.Kr i en grekisk koloni och skrev dikten Om naturen, från vilken bara fragment har överlevt. Den verkliga Parmenides ska ha varit upptagen av just sanning, och trodde inte på förändring. Romanens Parmenides är snarare ett exempel på en rik man upptagen av den mycket mänskliga önskan att bli ihågkommen och lämna något för eftervärlden. Vad detta något ska vara är oviktigt, det är drömmen och visionen om det skrivna som är det viktiga.
Detta drag delar han med Perinola, poeten som aldrig skriver. Han är uppfylld av sitt framtida skrivande, och väntar på att idéerna ska dyka upp:
”Han hade haft en otrolig tur. Den turen hade även bidragit till att han mognade som poet. Inte för att han skrev: det hade han inte gjort på alla dessa år; han hade inte vid något tillfälle fått lust att skriva […] världen uppenbarade sig för honom varje dag i sin ständiga variation, i sina passager och flyktiga påhitt, och allt talade till honom, som poesi.”
Jag är inte av åsikten att en bok behöver vara relaterbar för att vara bra. Men igenkänningsfaktorn i Parmenides är oerhört hög, och det gör den både rolig och tankeväckande. Vem går inte runt med abstrakta framtida projekt inom sig, med dikter och romaner som en dag ska skrivas?
För Perinola är poesin en livsstil och identitet mer än ett praktiskt arbete. Och visst kan man känna igen sig i det? Att romantisera, visualisera och drömma om ett annat liv. Men man känner också igen det från kultursidorna som en förolämpning eller kritik mot samtida författare, kanske främst poeter. De anklagas för att vara performativa, bry sig mer om status och fester än om poesin och inte vilja ägna sig åt litteratur på riktigt.
Romanen leker med denna bild av författaren, med Parmenides och Perinola som två sidor av samma mynt, men gör dem mänskliga. Det finns en äkta kärlek för poesin, men också en osäkerhet inför den egna förmågan, och den brinnande längtan att lämna sitt avtryck som blandas med rädslan för att misslyckas.
Romanen själv liknar Parmenides långa monologer. Det är en handling som utvecklas långsamt, där samma saker dyker upp om och om igen, vrids och vänds på och går i cirklar utan att någonsin ge läsaren svar. Parmenides är på samma gång en bok som väcker filosofiska frågor och en träffsäker analys av vad det är att vara författare, att skriva, att leva.
Text: Vilma Wirenhed
