En helg av kärlek och medelålderskris
I samband med sin 40-årsdag erbjuder Bokmässan 2025 både vigsel av Björn Ranelid och offentlig parterapi. Evelina Emås undersöker hur kärleken mår på mässan och finner en kris.
Det är uppenbart att Bokmässans massiva storkukslugn fick sig en törn när Valerie Kyeyune Backström rapporterade om den TOTALT okåta stämningen i Expressen förra året. I och med den kängan framstod Bokmässan som en sliten 40-åring utan glöd. I ett ängsligt försök att hotta upp mässans ljumma air har årets teman blivit kärlek, lust och dramatik.
När jag anländer på fredagen möts jag av ett smockfullt mässgolv. Det pratas i mikrofoner till höger och vänster och det är besvärligt att ta sig fram. Att mässan är poppis är det ingen tvekan om. Ser man till folkmängden kan man tro att kärlekstemat var ett lyckat drag och när P4 Göteborg intervjuade Bokmässans chef Oskar Ekström jämfördes mässan med Way out west. Ekström meddelar att Bokmässan nog blivit en sån happening för att de har “jobbat med Bokmässans identitet”. Way out west-liknelser och kärlekstemat till trots ser jag inte minsta tillstymmelse till lust eller passion när jag klämmer mig mellan rumpor och tygkassar på väg till något slags lunch. Med drygt 40 år på nacken känns det snarare som att Bokmässans ungdomliga erotik har falnat. Kvar är en avdankad mässa i en begynnande medelålderskris. Men vad vet jag, klockan är bara 13.00.
Majoriteten av publiken ser ut som flitiga läsare av självhjälpsgenren, resten ser bara skvallertörstiga ut.
Jag letar efter något som säger något om samtida kärlek, eller åtminstone får hjärtat att slå lite snabbare. Istället snubblar jag in på ett seminarium som snarare ger mig kalla kårar än varma känslor: ”Parterapi Live”. Det känns för privat, som att jag bevittnar något jag inte borde se, vilket i och för sig känns helt i linje med en 40-årskris. Seminarierummet är överdimensionerat: hälften av stolarna står tomma. Upplägget är enkelt: ett par sätter sig mittemot två psykologer och får 25 minuter på sig att gräva i sina problem. Majoriteten av publiken ser ut som flitiga läsare av självhjälpsgenren, resten ser bara skvallertörstiga ut.
Det hela känns omoraliskt även om allt sker med samtycke. Parterapi inför publik är verkligen ett oönskat kärleksbarn mellan samtidens exhibitionistiska sociala medieklimat och det långt gångna terapisamhället. Jag behöver inte ett till spektakel. Det är lite äckligt. Ändå sitter jag här, med samma fascination som när jag läser om Wollter–Dufvenius-schabraket eller ser på en av SVT:s alla realitysatsningar. Men på mässan, utan reality-tv:s typiska frankenbite-klippning, blir betänketiderna på scenen långa. Till och från övergår det till utpräglad tystnad, men det är också det som gör samtalen så ärliga. Jag sitter igenom hela seminariet. Det blir ett fint porträtt av helt alldagliga problem, även om jag spyr av konceptet. Gift vid första ögonkastet-psykologen går i halvlek och missar därmed Jack Werners livspusselsproblematik. Efteråt tar jag ett glas i en monter som bjuder innan jag beger mig till By night.
Det är lördag förmiddag. I väntan på en intervju med Maria Maunsbach lyssnar jag på hennes och Anders Cullheds samtal om kärlekens kraft, kropp och kaos. Maria berättar om hur hennes huvudkaraktär Jenny tänder på (och längtar efter) ett “för evigt” med sin partner. Passande nog dränks Maunsbach “för evigt”-replik av hög och plötslig orgelmusik när Björn Ranelid börjar viga par precis bredvid. Brud och brudgum skrider ner för rulltrappan och ställer sig med vit långklänning, frack och pampigt stor bukett på den bubbelgumsrosa heltäckningsmattan som breder ut sig över kärleksscenen. Tatueringen tittar fram på bröstet mellan uppknäppta skjortknappar medan Ranelid säger några ord om kärlekens styrka. När vigseln är över spelar några Rytmus-elever en cover på Kents ”Utan dina andetag”. Smörigt piano och stämsång fyller kärleksscenen och mitt på mässgolvet, bland 30 personer som filmar och tar selfies framför ett okänt par känns allt märkligt surrealistiskt.
En dyr falafel, en prisutdelning och en handfull ytterligare programpunkter senare har allt fallit på plats. Ingen slipper undan 40-årskrisen, inte ens Bokmässan. Förutom att “jobba på sin identitet” kryssar Bokmässan samtliga rutor i medelålderskris-bingot. Den är introspektiv, provokativ och försöker vara sexig. Det blir tydligt när vänskapsförbundet Sverige-Israel är lössläppt högt upp, längst in i en vrå av mässan, samtidigt som parterapi och förnyade äktenskapslöften försöker återuppliva en förlorad gnista. Någon knullig renässans blir det inte i år, men omsorg och kärlek finns både här och var, för den som ser förbi tönterierna.
Text: Evelina Emås