Romance – en miljard i omsättning, noll i status
Romance – en av världens största genrer. En miljard dollar om året, över en tredjedel av all skönlitteratur. ”Romance säljer. Vi läser. Ändå verkar de inte ha en definitivt plats i litteraturen”, skriver Olivia Karlsson Lexberg.
När litteraturforskaren Janice A. Radway skrev Reading the Romance på 80-talet visade hon att romance inte bara är flykt från vardagen – det är ett tillfälligt uppror mot den. När kvinnan öppnar boken blir hon otillgänglig, inte bara för sina barn eller sin partner, utan för den sociala roll som kräver att hon ständigt ska ge av sig själv. Läsningen blir ett avbrott i omsorgen. En stund av autonomi.
Fyra decennier senare har både världen och genren förändrats. Romance har lämnat kiosken och tagit plats i bokbranschens mittfält. Fenomen som Twilight, A Court of Thorns and Roses, Twisted Hate och, förstås, Bridgerton har visat att genren kan nå miljoner läsare världen över, och sociala plattformar som Booktok har förstärkt den effekten. Där diskuteras, rekommenderas och delas böcker – och läsarna blir en del av själva berättelsen, på sitt sätt medskapare.
Ändå kvarstår en seglivad bild av romance som lättviktig, ”tjejig” underhållning. Samma skam som på 80-talet, när Harlequin-pockets gömdes i handväskan. Något man konsumerade i smyg, inte något som räknades som litteratur. Trots sin omfattning och globala påverkan måste genren fortfarande kämpa för att bli tagen på allvar.
”Vånner berättar att hon, när hon skickade sitt romancemanus till förlag, tvingades kalla det ’feelgood med hetta’.”
Författaren Alice Vånner skriver i en insändare till Dagens Nyheter om hur romance länge har behandlats som något pinsamt. Hon jämför med det gamla argumentet att ”kvinnor väljer lågavlönade yrken” – nej, skriver hon: ”kvinnor väljer yrken, och sedan sjunker lönen”. När kvinnor börjar göra något, förlorar det i status. Shakespeare skrev Romeo och Julia och världen kallade det en klassiker. Om en kvinna hade skrivit samma berättelse i dag hade den troligen hamnat under rubriken ”mysig semesterläsning”.
Vånner berättar att hon, när hon skickade sitt romancemanus till förlag, tvingades kalla det ”’feelgood med hetta’ – för att nästan inga förlag tar emot romantik, men nästan alla tar emot feelgood.” Vi kan ju notera att Ana Huangs Twisted Hate vann Adlibris pris i kategorin feelgood – alltså en dark romance där huvudpersonerna mestadels hatknullar och jagas av sina trauman.
Trots detta var Kärlek och lust tillsammans med Dramatik årets tema på Bokmässan. Något som spekulerades om att bli genrens stora erkännande. Men blev de?
”I en text i tidningen med rubriken ’Åtta röster om lust och kärlek i litteraturen’ fanns inte en enda romanceförfattare med.”
Romanceförfattaren Ylva-Li Lindh skrev även hon en insändare i DN där hon uttryckte besvikelse. I en text i tidningen med rubriken ”Åtta röster om lust och kärlek i litteraturen” fanns inte en enda romanceförfattare med. Redan där anade hon vartåt det barkade.
Besvikelsen fortsatte på kärleksscenen, som var så underdimensionerad att hon först trodde att hon läst kartan fel. Ändå var utrymmet runtomkring överfullt när förrättare som Julia Quinn och Simona Ahrnstedt stod på kärlekscenen. Människor stod längs väggarna, trängdes i gångarna. ”De underskattade hur många som faktiskt älskar romance”, skrev hon efteråt.
Rykten sprids snabbt och Lindh verkar ha hört samma som jag – någon på ett panelsamtal hade sagt att romanceförfattare ”skriver sex utan att tillföra något till karaktärsutvecklingen”. En kommentar som tydligen kändes tillräckligt trygg att yttra så länge man stod långt från kärleksscenen.
”Vem bestämmer vad som är bra litteratur?”
Jag väntade själv på att Björn Gustafsson skulle dyka upp i Expressens monter, slog mig ner på en ledig stol och hann höra slutet av ett samtal med Camilla Läckberg. I vanlig ordning pratade hon om hur hon hellre vill ha läsarnas beundran än kritikernas godkännande.
Vem bestämmer vad som är bra litteratur?
I en tid då vi desperat försöker få fler att läsa – fler unga, fler ovana – kan vi verkligen vara kräsna med vad människor gillar?
Läckberg berättade att hon aldrig skämts över att ha läst en Harlequin-pocket. Bok som bok. Att tillåta sig själv att bli uppslukad, att drömma, att känna – oavsett etiketten. Att sätta läsarens glädje före kritikerns stämpel.
Trots att ett av världens mest älskade genrer varit tema på årets Bokmässa så omges de fortfarande av en kollektiv rodnad, samtidigt som den förblir en gäst snarare än en medlem i litteraturens salong.
När jag till slut satte mig på tåget hem från Bokmässan låg fem pocketböcker i röd Adlibris-pappkasse. Alla romance. Och ingen skam i världen kunde få mig att gömma dem.
