Naturlagarna lämnar ingen oberörd
När Gud kliver ner från himlen blandas buskis med både katastrof och gemenskap. Michael Dahnberg berörs av Eiríkur Örn Norðdahls joviala men allvarliga roman.
Året är 1925 och Islands präster samlas till möte i Ísafjörður. Jón Hallvardðsson, en ung, stilig och något motvillig biskop är nyvald och tar sig an uppdraget att motbevisa sanningshalten hos sin föregångares skrockkopplade spiritistiska besatthet. ”Trölla-Baldur”, den tidigare biskopen, fick vanärad avgå efter ett antal vidskepelseincidenter, då att han i ren galenskap ”föll offer för hokuspokus”, neddragen av påstådda alver och gengångare. Det är folkfest, våran prost är rund som en ost, och en orgie av tro, tvivel och dryckenskap tar sin början.
Självfallet bestämmer sig Jón för att samla en sådan skara vid en sådan position, och lika självfallet följer det förutsagda. Gud den allsmäktige visar sig på berget, tar av sig sin hatt, stampar till och jordskredet är ett faktum. Under veckan som går fortsätter orimligheterna att avlösa varandra – vatten blir till Spanienvin, blomsterbäddar vaknar och torskarna växer. När telegrammen når huvudstaden skickas forskare till byn för att försöka rationalisera de inträffade fenomenen, med varierad framgång. En man ger sig av på en resa, och en främling kommer till stan.
”Där obeskrivliga förklaringar inte räcker är ändå ens nästa bredvid. Vare sig man tidigare slagits eller kyssts.”
Naturlagarna präglas av en jovialitet, stundvis nästan buskisartad, och Norðdahl skriver med kärlek för människan snarare än något annat. Det finns en hyllning till det kollektiva och dess hjälpsamhet och samfund. Där obeskrivliga förklaringar inte räcker är ändå ens nästa bredvid. Vare sig man tidigare slagits eller kyssts. Karaktärerna är rika och levande, oavsett om det handlar om huvudmän eller byfånar, och de närvarande relationerna, otuktiga som heliga, är större än miraklerna i sig.
Romanens gladlynthet sker dock utan att ta allvaret från de för byborna livsomvälvande händelser som äger rum. För trots berättelsens roade och älskvärda ton är det också en bok om sorg och förlust, om den lilla människans villkor och bortfallet av hennes subjektivitet i närvaron av den större, gemensamma katastrofen. Vänner, grannar mödrar och barn begravs levande när berget rämnar. Människor dör i världsalltets skoningslösa likgiltighet. Av Ísafjörðurs dryga 3 000 invånare är 43 helt plötsligt inte längre vid liv. Men ”när en så stor mängd människor omkommer samtidigt måste alla hålla tillbaka den egna smärtan, och det är fräckt att framhålla sin egen sorg som om ens egna känslor vore märkvärdigare än andras”.
”Gudsgestalten är avartad och dödsängeln naturtrogen.”
Tron lever. Den kristna och den egna. Förnuft och känsla blandas i en häxkittel. Gudsgestalten är avartad och dödsängeln naturtrogen. Ordspråksboken löper genom romanen som en trygghet och Johannes uppenbarelse ruvar som ett onämnt hot. Präster super och fyllon predikar. Naturlagarna är en rar saga, kakofonisk och välljudande på samma gång. Jag har svårt att se att någon skulle kunna lämnas oberörd, och för en eventuellt förvirrad läsare är det bara att påminna om att kaos är granne med Gud.
Text: Michael Dahnberg
