Elis Monteverde Burrau predikar glädjens ironi
Publiken mår bra på Teater Brunnsgatan Fyra när Elis Monteverde Burrau gör det han gör bäst – bryter mot förväntningarna, menar KULTs skribent Amandus Gustafsson.
Ett allkonstverk till poet gör teater av sin diktsamling TILL DE REDAN FRÄLSTA (som inte är föremål för den här recensionen). Och det måste erkännas att jag är en av de frälsta. Jag har bara läst en av Elis Monteverde Burraus böcker men håller den högt bland samtida svensk poesi. Så vad mer finns att säga? Något om föreställningen och teatern kanske.
Teater Brunnsgatan Fyra är en blandning av salong och black box. Här kan man köpa förvånansvärt dyr alkohol, se på gamla affischer med Sveriges kreddigaste teaternamn eller köpa EMB:s bok utgiven av Modernista. Jag sjunker ned i en av de många sofforna i väntan på att showen ska börja. Kvällens huvudperson minglar runt bland besökarna. Stämningen är sällskaplig, som om alla känner alla. Och det är ingen överraskning att kretsarna krymper när det kommer till poesi. Ändå tycks EMB folkligare än någonsin.
Och soloshowen visar verkligen konstnärskapet i en korsbefruktande boom från de senaste årens intensiva produktion. Exempelvis känns flera av dikterna igen från hans alt-lit-täta sociala medier och mellansnacken liknar pratorna han framför i SVT-programmet Cyklopernas land. EMB är inte en som låser in konsten på kammaren. Nej, han jobbar mer som en stand up-komiker och testar kontinuerligt sitt material.
”Publiken mår bra. EMB gnistrar”
Showen rör sig flera gånger genom gränslandet mellan stand up och poesi. Särskilt humorshowigt blir det när han ibland förklarar diktraderna. Bakgrunden till raden ”Ett stort ljus, tack” beskriver han ungefär så här: Det är en så kul tanke som höll mig vid liv några svåra månader. Det vore så roligt att gå in på en bar, beställa Ett stort ljus, tack och bara gå därifrån.
Teaterscenen mår bra av att ha poeten där. Publiken mår bra. EMB gnistrar. Han lyfter den svarta diktsamlingen och läser avmätt i mikrofonen eller högt ut i luften, pausar, spelar piano, läser en lång upprepande dikt under imponerande lång tid i planka. Han skriker och mumlar dikter som är skämt som är dikter: ”Ni vet inte vem Xx Xx är men han vet vem jag är och han hatar mig”.
Publiken skrattar och applåderar åt de uppenbara skämten, och åt de mer obskyra pärlar oförutsägbara gapskratt från ensamma galningar. EMB tycks uppskatta båda. Om inget annat lever han för att bryta förväntningar.
”Associativt, maximalistiskt och tvångsmässigt självmotsägande, ja. Knappast nonsens”
Den enda kritiken är att showen är för lång. EMB borde löpt sin motsägelsefulla lina hela vägen ut och inte bokstavligt läst (typ) hela boken, skippat de prosaiska bitarna. Att lyssna på poesi längre än fem minuter är generellt omöjligt. Att han lyckas bryta denna tumregel tiofalt är extremt imponerande, men inte tillräckligt för att hålla publiken hela timmen.
EMB:s poesi anklagas ofta för nonsens och koketteri. Men på scen syns bara en slipad humorlogisk poetik. Associativt, maximalistiskt och tvångsmässigt självmotsägande, ja. Knappast nonsens. Och koketteriet tycks givet som svar på dikternas kroniska lager av självmedvetenhet. Kroppsspråket, mumlet, den löst hängande skjortan, släpigheten och skriken är alla del av en persona – on and off stage (”kursiv”, som EMB hjälpsamt säger varje gång han läser en rad på engelska).
Det är lätt för redan frälsta att hörsamma gudstjänsten, men den här kyrkan är värd ett större missionsarbete.
