Spionaffären avslöjar något deprimerande om samhället
I Klenoden nästlas berättaren in i en spionhistoria när han ska skriva en författarbiografi. Love Frisell roas av Klas Östergrens nya roman men är dyster om samtiden.
Med sin diktsamling Inte på min vakt har den före detta vapenvägraren, poeten Heinz Konradsson, gjort sig till den nya kapprustningens fanbärare och “gett den svenska beredskapsdikten ett nytt ansikte”. Nu ska han, som citerats i både gangsterrap och plenisalen, belönas med Svenska Akademiens stora pris.
Ja, premissen i Klas Östergrens nya roman är något pajig. Men som ofta med Östergren är detta en skenmanöver för att skildra något både mer otroligt och vardagsnära: statens fula maskineri, operationer vilka den som värderar en god natts sömn helst inte bör känna till. Genom Gentlemen-trilogin stod dörren dit lätt på glänt.
När jagberättaren reser till Stockholm i början av Klenoden för att skriva Konradssons biografi märker han dock att dörren har bommat igen. Det gamla gardet har gjort sitt och bytts ut – nu ska det nya gardet, som får det förra att framstå som en samling bildade humanister, göra upp med det tidigare och sätta sin egen prägel på Sverige. Två hundra år av alliansfrihet ska kasseras med ett pennstreck utan en offentlig debatt.
De planerna visar sig vara helt onödiga. Folket har redan dragits med i upprustningsruset.
Allt handlar kort och gott om stämningen i landet kring Nato-inträdet 2024. Östergrens berättare rör sig med en sedvanlig blandning av motvilja och pliktkänsla mellan diplomater, nättroll- och aktivister, ukrainska desertörer och hemliga säkerhetstjänster. Figurer från Gentlemen-trilogin dyker upp och omvärderas i en revisionistisk anda. Men något nytt framträder också: berättarens åsikter och känslor. Kanske för första gången är han, en illa maskerad variant av författaren själv, upprörd över samtiden och dyster om framtiden. Den östergrenska farsen slår över i tragik.
Klenoden är inte en debattbok, men det är en bok med sprängstoff där samhälls- och mediekritik blandas med, som det så tjusigt heter, parapolitik. För några decennier sedan hade den väckt rubriker och författaren dragits upp i debattprogrammens soffor; i skrivande stund är knappt en handfull anonyma militärt överintresserade personer på Twitter förbannade, alla SD-stämplade.
Likt militarismen i romanen är detta – tystnaden, ointresset i offentligheten – ett tecken i tiden.
