Fyra pojkar natriumbombar toaletter i uppror mot vuxenvärlden
I Thomas Pynchons nyöversatta novell Den hemliga integrationen pågår ett krig mellan barn och vuxna. Albert Tullberg Nygren blir taggad av en barndomsskildring där en rasistisk konspiration lurar under ytan.
I oktober kommer Thomas Pynchon med en ny roman – den första på tolv år för den nu 88-årige amerikanen. Som en uppladdning för den har förlaget Bakhåll nu gett ut en av hans tidiga noveller, i nyöversättning av Andreas Vesterlund.
I Den hemliga integrationen, först publicerad i The Saturday Evening Post 1964, får vi följa med fyra pojkar på äventyr i en småstad i New England. Likt så många andra litterära barngäng har de utnämnt vuxenvärlden till sin fiende. På sitt dolda högkvarter, en övergiven herrgård som enligt skolgårdsmyten är hemsökt av kung Yrjös tjänare, smider de storslagna planer. Det är klassiska busstreck som natriumbombade toaletter, attacker mot vital infrastruktur och fullskaliga invasioner av skolbyggnaden. När de har planerat färdigt går de och dricker läsk på den lokala godisbutiken.
Att novellen har konturerna av en ungdomsberättelse gör att den för Pynchon så typiska underliggande konspirationen måste ta sig andra uttryck. I stället för det komplicerade nätverk av synliga eller osynliga, verkliga eller overkliga, aktörer som ger upphov till paranoian i Buden på nummer 49 eller Gravitationens regnbåge är det här en ganska lättbegriplig konflikt. På ena sidan en sammansvärjning av barn, engagerade i ett dolt uppror mot de vuxnas samhälle. På andra sidan föräldrar, lärare, doktorer, en värld som orubbligt återhämtar sig efter varje nederlag. Den här konflikten börjar dock störas av den största konspirationen av alla: rasismen.
I höst är han aktuell med den nya romanen The Shadow Ticket.
Det är ju trots allt amerikanskt 60-tal. Den lagliga segregationen i skolorna var fortfarande ett i högsta grad färskt minne, och Jim Crow-lagarna var ännu inte helt borta. Till den lilla, annars helt och hållet vita, staden i novellen har det just flyttat en svart familj. Sonen, Carl, är för övrigt en av de fyra pojkarna vi följer. (Det är det som titelns ”integration” syftar på – men varför den är ”hemlig” tänker jag inte avslöja.) Barnen förstår ingenting när de konfronteras med de vuxnas rasism: när de hör talas om ”rasfrågan” tror de att det handlar om ett hus som ska rasa, och de upprepade telefonsamtalen till Carls föräldrar, fyllda med hat, tolkar de andra bara som ett tecken på att deras planer på en krigsövning har blivit röjda. I de stunder då de ändå inte kan undgå att se vad som händer smyger hopplösheten in: de slåss så att säga inte mot samma väderkvarnar, eller ens på samma slagfält, som de vuxna.
Den hemliga integrationen känns som ett slags Pynchon Lite. Den har alla de vanliga ingredienserna – vetenskapen, de populärkulturella referenserna, serietidningshumorn – men nedtonat till ungefär en femtedel av hans normala nivå. Det gör att berättelsen nästan (men bara nästan) kan framstå som rak och enkel i jämförelse. Därför lämpar den sig nog mycket väl som en första ingång till denna egenartade men ibland något svårlästa eremitförfattare. Dessutom är det en perfekt liten förrätt till höstens Shadow Ticket.
