Eduardo Halfon håller en hänförd i timmar

I Eduardo Halfons roman Tarentel iscensätts ett koncentrationsläger på ett kollo. Felix Krausz Sjögren läser en thrillerartad uppväxtskildring som gärna skulle få vara lite längre.

---

Många svenskar har varma minnen av kollosomrar. Kanske på Barnens ö eller kanske någon annan stans i landet. Jag minns mina egna kollovistelser med stor nostalgi. Det fanns sommarvärme, bad, umgänge, fysisk aktivitet och god och anständig mat i stora mängder. Mobiltelefonen, liksom vardagen och dess eventuella bekymmer, var man långt borta ifrån. Den guatemalanske författaren Eduardo Halfon minns inte sin kollovistelse med samma lycka. Om det berättar han i sin nyutkomna roman Tarantel.

Min kunskap om guatemalansk litteratur är, liksom jag antar att den är för många andra läsare i Sverige, bristfällig. Däremot är kanske namnet Halfon känt, då en av hans romaner, Cancíon, kom ut förra året i översättning av Hanna Nordenhök, som också översatt Tarantel. Halfon var även på Sverigebesök samma år. Och visst förtjänar hans namn att vara känt långt utanför Guatemalas gränser. 

Tarantel målar på sina få sidor – drygt 160 – en tydlig historia om uppväxt, arv och minne. När berättarjaget, som också heter Eduardo, som också är författare – som alltså är Eduardo Halfon själv – ännu är barn, tvingas familjen fly från Guatemala till USA, på grund av inbördeskriget. Efter att de bott i Florida i ett antal år, skickar Halfons föräldrar honom och hans bror tillbaka till Guatemala över sommaren, för att gå på ett judiskt sommarläger. Deras föräldrar berättar för dem att det är ett läger i djungeln där man ska lära sig överleva. Att överleva som ett judiskt barn, vilket enligt föräldrarna är något helt annat än att bara överleva.

Efter några nätter på lägret så iscensätter plötsligt de annars snälla kolloledarna ett koncentrationsläger, där de själva spelar vakterna och barnen är de fängslade. De förödmjukas och misshandlas. Allt för att de ska använda den kunskap om överlevnad de förvärvat. Det gör den unge Eduardo, då han plötsligt tar tillfället i akt att fly upp i de av tjock vegetation täckta bergen. Denna berättelse värvas dels med andra berättelser från författarens barndom, dels med skeenden i nutid. Han träffar på ett författarsamtal i Paris en annan kollodelatagare och får genom henne kontakt med kolloledaren ansvarig för iscensättningen, Samuel Blum. Han bor, som av en händelse, i Berlin, precis som Halfon. 

På grund av dessa händelseförlopp som berättas om vartannat, ter sig romanen nästan som en thriller. Ovissheten över exakt vad som kommer att ske får en att gladeligen läsa boken i en sittning. Samtidigt vill man också läsa vidare på grund av oro och medkänsla för denne ensamme pojke; Halfons stil, och Nordenhöks utmärkta överföring av denna i svenskan, gör barnminnena så pass levande. Visst är det många av detaljerna som känns så lägliga att man tvivlar på deras sanningshalt. Men om saker och ting har bytt plats med varandra i kronologin eller om något har förenklats, förskönats, förbättrats, så spelar egentligen ingen roll. Inte försämrar det boken på något sätt, utan gör den om något ännu mer intressant. 

Däremot, när man har suttit hänryckt i några timmar, så slutar det plötsligt. Lite för plötsligt. Jag kan inte annat än att bli något besviken. Förvisso är det skönt med romaner som inte är så långa – och jag vill inte påstå att Tarantel är en ofärdig eller dåligt genomarbetad bok – men ibland, i enstaka fall, läser man romaner som förtjänar att vara lite längre. Detta är ett sådant fall. Men för oss som vill ha mer Halfon – en grupp som förhoppningsvis bara blir större – gäller det först och främst att förorda att fler av Halfons många böcker översätts till svenska. 

Text: Felix Krausz Sjögren