Ett oroväckande mästerverk inför AI-apokalypsen
I Blackbox samsas masskjutningar, CIA-hjärntvätt och darwinism. Romanen är ibland ren skräck, menar KULTs skribent Amandus Gustafsson
I Blackbox står vi på randen till fullkomlig kollaps. Här samsas masskjutningar, CIA-hjärntvätt och snuff med bibliska skuggor och darwinism. Skolskjutaren Adam mördar sin mamma, sina klasskamrater och sig själv: ”Och allt händer för att det måste hända”. Det är en domedagsbok där tiden är cyklisk. Allt, eller ”Du”, börjar om – evinnerligen.
Det här är en potent diktsamling i romanform, ett oroväckande mästerverk. Andreas Lundberg riktar vidöppna, filosofiskt fyllda ögon på mänsklighetens mörkaste vrår. Eller:
Artificiella teknologiska paradis skruvas på plats i den kraniella natten.
I den röda tråden och huvudkaraktären Adams klaustrofobiska rum – hans blackbox – odlas ett känslokallt våld. Här trålar han igenom snuff-forum med klipp på tortyr, tågolyckor och mord på äldreboende. Med sin dysfunktionella mamma pratar han enbart via mejl. Skolan slutade han gå till för flera år sedan.
”Att ta sig an det kanske mest slående fenomenet för ondska i vår tid är ingen lätt sak”
De flesta kapitel inleds med ett citat från en masskjutare, alltid med antal döda och skadade inom parentes. Att ta sig an det kanske mest slående fenomenet för ondska i vår tid är ingen lätt sak. Här behandlas det metafysiskt, nästan postpolitiskt. Det är ett perspektiv som saknats i Sverige, som nästan enbart behandlat skolskjutningar journalistiskt. Och Rickard Andersson får bara en längre fotnot, som kan summeras så här:
Han var dessvärre alltför autistisk för att begripa att årtiondena av allt syrefattigare förnedring och fattigdom syftade till att han skulle smacka ner i gatan utanför det s.k. sociala skyddsnätet, ja, meningen med det hela är ju att sådana där bara ska ta livet av sig i tysthet.
Prosan är kompromisslös och ibland blir det nästan för tung läsning. Men formen gör texten till en spegel som ska vara just svår att blicka in i – fragment, fotnoter, anteckningar, dialoger, terapisamtal, foruminlägg. Det är en värld där internetpostarna slutat låtsas som om orden och språket inte bara är en parasit ”i våra smittade hjärnor”.
”Blackbox kombinerar skickligt en materialistisk blick med ett nästan teologiskt allvar”
Romanen är ibland ren skräck med tortyrscener och slentrian ondska. Men det motbjudande och omänskliga är så ofta hämtat från verkligheten att det blir omöjligt att titta bort. Mexikanska karteller, mobboffer, människouppfostrade chimpansen Travis som slet av en kvinnas ansikte och fiskeslavar i Sydkinesiska havet. Allt har hänt, händer och kommer att hända igen.
Blackbox kombinerar skickligt en materialistisk blick med ett nästan teologiskt allvar. Ondska och gudar framträder i nya former, lika självklara som virus eller algoritmer. Ändå är vi i ett expanderat nu. En textmaskinell reflektion av samtidens internettunga dystopi; en profetia om AI-singulariteten. Efteråt kommer mänskligheten äntligen få känna på hur den har behandlat djuren, och sig själv.
Som roman är Blackbox både outhärdlig och nödvändig. Den visar språket som en form för att frammana våld. Och mänsklighetens enda hopp kanske är just den mest bespottade av alla entiteter: det porösa jaget, i mötet med den andre.
