Steve Sem-Sandberg håller det episka berättandet vid liv
De heligas stad följer den anabaptistiska revolutionen i staden Münster i början på 1500-talet. Felix Krausz Sjögren gläds åt Steve Sem-Sandbergs ambitiösa dokumentärroman.
I Münster, i det till Nederländerna gränsande tyska förbundslandet Nordrhein-Westfalen, finner man på torget Prinzipalmarkt en kyrka vid namn S:t Lamberti. Sannolikt manas man, om man befinner sig där, att titta upp på kyrkans imponerande, 90 meter höga torn. Gör man det ser man fort, förmodligen till sin egen förvåning, tre burar i järn, som hänger på tornet, högt ovanför kyrkans tak. Man undrar vad de är, till dess att man får reda på att furstbiskopen Franz von Waldeck 1536 lät hissa upp, bland andra, liket av anabaptistkonungen Jan van Leiden, som styrde över staden i två turbulenta och till och med för 1500-talet mycket våldsamma år. I flera decennier framåt ska man ha kunnat skåda hans benrester i burarna. Om händelserna som föregick denna avrättning handlar det i Steve Sem-Sandbergs senaste roman De heligas stad.
De heligas stad är en till det yttre imposant bok, med dess över 400 sidor. Kanske inte en tegelsten, men en bok av ansenlig längd (som det ju finns allt för många av numera, men det är en annan text). Inte heller baksidestexten minskar detta imposanta intryck, då den berättar att boken beskriver ”ett slags urscen för det europiska vansinne som tycks dömt att upprepas genom århundradena” och det med ”episk skärpa och historiskt siktdjup”.
Men när man slår upp boken och börjar läsa blir man, i alla fall om man inte är förtrodd med Sem-Sandbergs skrivande sedan tidigare, vilket jag måste erkänna at jag inte var, förtjust. Här finns en stritt flödande prosa vars stora vokabulär – man gläder sig åt ord som monstrans – och ibland något invecklade syntax, snarare än att tynga ner, bidrar till den beskrivna världens helhet. Detta även om den värld som beskrivs är mycket obarmhärtig, orättvis och i bästa fall grå, i värsta fall svart.
Boken är uppställd som ett manuskript skrivet många år efter händelserna som nedtecknas. Författaren beskriver hur han som pojke blev vittne till hur anabaptisterna tog över staden och döpte eller fördrev dess invånare, hur all egendom beslagtogs och hur månggifte, självfallet endast för män, infördes. Sem-Sandberg använder sig utförligt av manuskriptformen. Till exempel förekommer ofta så kallade obiter dictum. Detta är ett juridiskt begrepp och beskriver när en domare i en dom skriver en kommentar som egentligen inte är nödvändig, men som denne ändå önskar föra in. Hos Sem-Sandberg fungerar de ofta som något slags meta-kommentarer. Till exempel:
”Ovanstående korta utläggning […] insisterar ärkebiskopens auditor på skall avlägsnas ur denna framställning […]. Men vad händer med det förflutna vi alla är en del av om vi inte tillåts tala om händelser som verkligen inträffade även om dessa inte låter sig framställas i någon angenäm eller förtjänstfull dager? Jag tillfogar likväl denna krönika ovanstående rader, men jag lägger de ark de är skrivna på löst i manuskriptet så att de lätt kan avlägsnas om så skulle vara tvunget.”
Formen tillåter också för lek med berättarperspektivet. Den vuxna mannen som skriver manuskriptet kan kommentera de känslor, handlingar och tankar han hade som pojke. Han kastar dock upprepade gånger tveksamhetens skuggor över det han beskriver, då han till exempel nedtecknar: ”Minnets ljus är bedrägligt. Det flackar över tingen och oftast blir bara det synligt som träder fram i längtans och vemodets färger.” Samtidigt beskriver han händelser som han inte närvarade vid och omöjligen kan veta något om än genom hörsägen.
”Alla är vi allvetande berättare i vår egen historia.”
Många av dessa berättelser kretsar kring hans kusin Klotilde, en av bokens viktigaste figurer. Man hade kunnat anta att hon är källan till dessa berättelser, men i slutet berättas hur hon i samband med van Leidens avrättning trampas till döds. Manuskriptets författare antar alltså positionen av en sorts allvetande berättare. Alla är vi allvetande berättare i vår egen historia. På detta sätt påminner fokaliseringen i De heligas stad något om Eyvind Johnsons Hans nådes tid, även om den inte är fullt så komplex.
Visst förkommer det i romanen en del trådar som binds ihop lite hastigt men det påverkar inte boken i någon större utsträckning. I stället lägger man den ifrån sig med en tacksamhet att Sem-Sandberg är den sortens prosaist, som är det rakt igenom. Att han är en av dem som i vårt perifera land, i den mån det går, upprätthåller traditionen av den stora europeiska romanen. En som ger europeisk historia en svensk språkdräkt med det, som baksidestexten kallar det, episka berättandet. För detta ska vi vara mycket glada.
Text: Felix Krausz Sjögren
