Trakten är en gripande sagorealism
I Anna-Karin Palms novellsamling Trakten möter vi bland annat en flicka på gränsen mellan barndom och vuxenvärld. KULTs recensent Selma Löfman beskriver det som en gripande läsning.
En flicka ligger vaken i sin säng. Hon gapar och föreställer sig att hon sväljer månljus, att det strålar ut genom huden och gör henne vacker och mystisk. En annan flicka tillbringar sommaren ute på torpet med sin mamma, som faller in i sig själv, som måste dricka öl för att orka koka makaronerna, som aldrig är så kärleksfull som när hon är på väg bort.
Anna-Karin Palms novellsamling Trakten består av tolv noveller med skilda intriger och tematiska vinklar. Novellen “I rörelse” skildrar en flickas vaksamma kliv ur sin egen barndom. Under en sommar börjar hon plötsligt se saker, saker som tidigare bara gått henne förbi. Intrycken vältrar över henne och kommer så pass tätt inpå att de drabbar henne intensivt och akut: världen är inte längre bara en bakgrund mot vilken hennes liv speglas utan någonting hon i allra högsta grad måste förhålla sig till och försöka förstå. Insikten ger henne ångest och det enda som hjälper är att hålla sig i rörelse. Flickan trampar sin cykel med starka ben, in i skogen och till platserna där hon kan lösas upp och bli närvarande.
”Hon låter barnets blick vara på samma gång skarp och suddig, kroppen beslutsam och kluven”
Palm skildrar med egen ton och sentimentalitet hur den första riktiga ensamheten kan drabba ett barn som står i glipan mellan barndom och vuxenvärld; med vilken kraft tankarna som föds därur kan överväldiga och förvirra. Hon låter barnets blick vara på samma gång skarp och suddig, kroppen beslutsam och kluven. I en scen står flickan på bygatan mitt i natten och betraktar på avstånd sitt eget hus. Där ligger de och sover, mamma, pappa och lillasyster, tänker hon “föraktfullt, eller kanske lite sorgset”.
Novellerna står på egna ben, med ett tempo i vardera som växlar. De varsamma naturskildringarna liksom de omsorgsfulla personporträtten löper som ledmotiv genom texterna. Karaktärsskärpan påminner om Sara Stridsbergs, och hennes novellsamling Hunter i Huskvarna känns för övrigt inte som en alltför långsökt parallell i sammanhanget.
”Palm använder sagan som en reaktion på utsatthet, något sprunget ur ett mänskligt behov”
Palms prosa är samtidigt poetisk och vass, och bilderna är i sin exakthet: en sjö blänker som ett skälmskt öga; en sol svider blankgul över bergen. Också närvaron i texterna är slående. Särskilt stark är den vid ett tillfälle i novellen “Flickan i skogen”, när en sexåring vaknar mitt i natten för att gå ut och kissa och sedan blir stående bakom syrenbusken – “alldeles tyst och liten i den stora mjuka natten.”
Som ett paraply över ett par noveller spänner en aningen Lagerlöfsk sagotematik. Att låta övernaturligheter ta plats i berättelser som i grunden behandlar tunga frågor skulle kunna vara ett vanskligt grepp, eftersom risken finns att läsaren uppfattar inslagen som forcerade eller helt enkelt opassande. Anledningen till att det inte blir så har sin grund i hur Palm använder sagan som en reaktion på utsatthet, något sprunget ur ett mänskligt behov.
Den starkaste novellen är “I berget”. En flicka som heter Linn berättar inifrån en rättspsykiatrisk avdelning om en annan flicka, Signe, som en dag kommer till avdelningen och sätter sig lagom nära, som ger henne sin skugga ute i parken. Flickorna tittar på varandra över bordet i dagrummet som om det strömmade något mellan dem: “inte ord men nåt annat, kanske starkare.” Att det inte finns någon väg ut ur berget löper som ett mantra genom novellen. När Signe en dag inte längre finns sitter Linn ensam på avdelningen med alla frågor, av vilka en skaver särskilt: hur Signe kunde rymma ut ur berget utan att ta henne med. Det är en gripande läsning.
Sammantaget förblir Trakten en vacker novellsamling som skickligt förenar sagan med realismen, det fragmentariska med det poetiska.
