Christian Kracht visar varför han är en av vår tids främsta författare
I Christians Krachts nya roman slungas berättaren tillbaka i tiden av en geomagnetisk storm. Simone Westblom imponeras av Air och önskar att den aldrig tog slut.
”Livet var fullt av bekymmer, men egentligen inte.”
Den inledande raden i Christian Krachts senaste roman Air påminner om renässanspoeten Francesco Petrarcas brev till Sokrates, i vilket han efter en lång utläggning om livets vedermödor konstaterar att man inte får inleda med att klaga.
Kracht och Petrarca tillhör givetvis två vitt skilda litterära traditioner, men indignationen och humorn är densamma.
Huvudkaraktären Paul i Air är, liksom i flera av Krachts tidigare romaner, en rotlös flanör som tycks röra sig sömlöst över olika länder och kontinenter. I Air skildras även hur han färdas bakåt i tiden i en berättelse som är lika lekfull som allvarlig, ett drag som särskiljer romanen från Krachts tidigare verk som präglats mer av pastisch och ironi.
På uppdrag av tidskriften Küki reser Paul från de skotska Orkneyöarna till norska Stavanger för att hitta ”det perfekta vita” att måla en gigantisk datorhall i. Under rundvandringen i anläggningen träffas jorden av geomagnetisk storm, varpå Paul försvinner ur den pågående berättelsens tidsläge och plötsligt befinner sig i vad som framstår som en medeltida miljö. Där träffar han flickan Ildr som, sedan hon av misstag träffat honom med en pil, blir hans följeslagare.
Därmed etableras två parallella nivåer som löper bredvid varandra. Dels ramen där Paul tackar ja till inredningsuppdraget, reser till Norge, möter redaktören och försvinner, dels den förskjutna verklighet där Paul och Ildr, förföljda av den onde hertigen Tviot, rör sig till fots från norr mot söder genom ett landskap som ligger nära Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.
Nihilismen är, precis som i tidigare verk, ständigt närvarande. Den yttrar sig inte bara i den första meningen, utan även i skildringen av Kükis redaktör, som sväljer fyrtio sömntabletter ”inte av sorg eller för att han ville dö, utan för att han inte brydde sig”. I en värld där ting snabbt förvärvas för att lika snabbt glömmas blir utsagan ”det bästa vore att helt enkelt ta livet av sig” mindre en melodramatisk provokation än ett uttryck för en sjuklig likgiltighet.
Redan i Krachts debutroman Faserland (1995) formuleras denna mörka humor. Där funderar berättarjaget över om han helst skulle bo i Kassel eller i Luxemburg. I Kassel finns en järnvägsbro som tömmer tågens latriner rakt över villaträdgårdarna nedanför. I Luxemburg finns en gångbro som är populär bland självmördare. Vad föredra – skit eller mosade kroppar? Det makabra och det vardagliga behandlas som likvärdiga alternativ, med samma torra saklighet.
Humorn ligger nära den absurda komik som filmen In Bruges exemplifierar. Ralph Fiennes rollfigur, övertygad om att han av misstag dödat ett barn som i själva verket är en dvärg utklädd till en skolpojke, skjuter sig själv i huvudet – inte i affekt eller av ånger, utan av princip.
Det är här Air tar vid men förskjuter fokus. Frågan är inte längre vad som är att föredra – skit eller mosade kroppar – utan vad det innebär att överhuvudtaget fortsätta leva i en värld som tycks bry sig lika lite som Kükis redaktör. När Paul kastas in i den alternativa tidslinjen upptäcker han ett samhälle som behandlar tingen med vördnad och respekt. Där finns inga sönderrenoverade hus vars patinerade trägolv slängts för att bytas ut mot ett i plast. Kläder sys, lappas och går i arv. Den geomagnetiska stormen som slungar honom ur tiden är både en katalysator för handlingen och ett slags påminnelse om hur tunn hinnan är mellan vår högteknologiska modernitet och ett mer krävande, men kanske också mer meningsfullt, tillstånd.
Samtidigt framstår denna alternativa verklighet som märkligt drömlik. Mot slutet möts Paul och Kükis redaktör i den, men talar inte om det förflutna trots att de känner igen varandra. Där en värld tycks nå sin ände, börjar en ny sakta ta form. Som läsare önskar man att det aldrig tog slut.
Text: Simone Westblom
