Alva Hedlund skriver som det är
Jag går in på Youtube (det känns så retro) och läser kommentarerna under Sophies ”Faceshopping”, vars text citeras i början av Alva Hedlunds debut Ägt. En sexig (ledsen?) röst sätter tonen för min läsning: jag hör teman om självbild, skönhetsstandard och äkthet över metallisk hyperpop.
Ägt är en enda lång dikt och många fåordiga dikter som kan läsas en och en, men gärna tillsammans. En sval, kryptisk röst väser om hårdhet, anatomi och ätande. Det är en tre år äldre tjej på högstadiet. Det är en sinnessjuk vetenskapsman. Det är en febrig tankespiral. Det är Sophie. Vi har gömt oss tillsammans på en skoltoalett. Jag upplever att Rösten vill tala om något för mig. Hon ställer frågor. Men det finns inga frågetecken utskrivna och hon tycks redan ha sin uppfattning om svaren:
“mjuka hjärnmassan är det
sterilt där eller
behövs bakterierna.”
Jag känner att jag inte vet. Jag vill inte svara, jag vill att Rösten ska fortsätta förklara för mig. Den är auktoritär och hotfull, “jag har skadat / något”, trots att den ibland känns plågad och osäker, “kommer du / finnas hela tiden / och då menar jag hela tiden”. Diktjaget matar mig med sina korta fragment och kärnfullheten ger varje stavelse tyngd. Hon känns ung, men jag (läsare) känner mig yngre. Jag tror hon vet saker och jag tror det är hemligheter. Jag fruktar henne och jag ser upp till och avgudar henne. Den första och sista versen säger båda: du är inte här för att sova. Så jag läser vaket och uppmärksamt.
I det här spända andetaget till dikt läser jag en parallell mellan ägande och ätande. Verben låter såhär: klösa, koagulera, förkalka, äga, äta, formas, krama, klämma. Substantiven låter såhär: kropp, sediment, massa, jord, sol, mjölk. Temat är brett men enhetligt. “Jag är det jag skulle ha ätit.” Ägt måste inte handla om relationen mellan kvinna, ätande, ägande, kropp och makt. Men den gör det för mig.
84 sidor går fort. Det är inte jag som konsumerat texten, det är den som konsumerat mig. Det känns lovande. Det känns coolt. Det känns “objektivt bra”. It’s giving Borås Tidnings debutantpris? Ja, den här boken känns i magen. Den är slående sann. Precis så här är det. Alva Hedlund påminner mig om hur det är, det är känslan jag får. Hennes lyrik letar sig rakt in.
Sida 55 står ut för mig och jag tror att den gör det för fler, för jag har sett den postad på Instagram stories:
“har du varit arg på mig
för att jag har velat äga dig”
Text: Othilia Pantesi
