Tankarna trasslar ihop sig som en råttkung
Min tunga moder är ett intertextuellt myller av rytm, bilder, upprepningar och klanger. Vendela Lundegårdh läser Mara Lees nya dikt som vägrar hålla läsaren i handen.
Det finns vissa motiv som ständigt återkommer i Mara Lees författarskap: den grekiska mytologin, den kroppsliga dansen och en närmast arkeologisk dissekering av språket. I Min tunga moder flätas dessa teman återigen samman genom en litterär dialog där mytologi och språkets materialitet möter författare och tänkare som Anne Carson, Barthes och Euripides. Samtidigt utspelar sig ett samtal mellan ett jag och en verklig, eller en uppdiktad, moder.
Till skillnad från Lees romaner saknar Min tunga moder klarhet och kronologi. I stället öppnar texten små glipor mot världar som känns igen från hennes tidigare verk. Dikten får mig att tänka på Interstellar, något episkt storslaget som jag hoppas få grepp om längre fram. Men här är det inte tiden som står i centrum, utan fantasin. Den mellan modern och dottern, mellan tanken och drömmen, oron och hämnden. Fantasin undersöks som ett verb och gestaltas som ett vapen, riktat både utåt och inåt. En projektil som skjuts i ett rum där innehållet alltid är skiftande.
“Ibland är litteraturen och fantasin den enda platsen där det
går att närma sig sin nästa. Och ibland måste fantasin döda
för att gallren, taggtråden, stängslen, trösklarna, gränserna etc
ska rasa.”
Likt Lees Främlingsfigurer är boken starkt intertextuell. Den är delvis roman, delvis diktsamling, delvis essä om litteratur, lingvistik och filosofi. Inte heller det är något nytt hos Lee, som var den första i Sverige att disputera med en poetisk doktorsavhandling på Göteborgs universitet. Min tunga moder är fiktion, biografi och akademi på största allvar, en växling mellan poetiska stötar och prosaiska utbroderingar. Natur och djurmotiv möter arkaiska straff och våldsscener, medan konsthistoriska, filosofiska referenser och anatomiska studier vävs in i texten. Språket pendlar mellan barbariska bilder och intellektuella resonemang. Ord som hudlöshet prövas både i köttet och i konsten, och resultatet blir en kombination mellan det lyriska och det sakliga, ett växelspel som manar fram bilder snarare än berättar en historia.
“Jag kommer förbi strax och stjäl era kor.
Jag tar en sväng med cykeln och bränner ner era skolor.
Jag hoppar på bussen och knivhugger era bröder.”
Det blir utmanande att hålla alla dessa lager i spel. Det är ett myllrande nätverk av rytm, bilder, upprepningar och klanger. Sådant som inte alltid betyder något på ett entydigt sätt. Vad händer med en dikt som drar åt flera håll samtidigt? Är ojämnheten i texten en tillgång? Det här är ingen hålla-i-handen-läsning. Lee är trognare sin text än vad hon är sin läsare. Lika mycket som Min tunga moder talar till mitt intellekt, talar den till min känsla. Och ibland talar den inte alls. Men som Lee själv uttryckt det är det ”okej att vara ambivalent, självmotsägande, låta saker hamna i konflikt”. Det är ett tecken på förvirring lika mycket som det är ett tecken på liv. Vad Lee verkligen lyckas med är att göra mig aktiverad. Mitt i den referenstäta och maniska prosan börjar jag söka, bläddra, leta. Oavsett om det är efter Leif Janzons översättning av Barthes Kärlekens samtal, eller efter min egen mammas telefonnummer.
“Det som är stötande är naturligtvis själva gesten.
En så infantil och kylig gest, att döda någon med sin litteratur.
Men jag skrev den för att bearbeta det faktum att du inte
kommer att leva för alltid”
Min tunga moder är en bok om fantasin. Om tankens ljuvlighet och mörker. En plats där man både dräper och begråter. Där längtan samsas med ånger, förklaring med frågor. Som en råttkung har texten knutit ihop tankarna till ett trassel. Det här är en sprucken dikt, som i sina skärvor speglar sig själv på nya sätt, och som vägrar låta läsningen (eller tanken) stå stilla.
