Mörkret skimrar över torrenter och barnmord
Mikael Yvesand destillerar pojkrumsförtvivlan till gråglittrig samhällsskildring. Men mystiken löses upp i lättviktiga pastischer, menar KULTs Amandus Gustafsson
Jag älskade Häng city. Mikael Yvesands debut var en lakoniskt skruvad Stand by me om killar uppvuxna på 90- och 00-talen. Författarskapet är därigenom del av en ny våg av svensk kill-autistisk litteratur. Även Isak Gröndahl kan nämnas. Det är en sorts antites till det senaste decenniets ung-kvinna-i-storstaden-dejtar-litteratur.
Förutom pojkliv fångade Häng city även det svårgripbara i svenska samhällets outtalade regler och koder. Normer och klass avgör ett lyckat eller misslyckat liv. Så här gör du i skolan. Så här söker du jobb. Så här behåller du vänner. För alltför många killar förblir de dunkla.
I nya romanen Våran pojke dras detta ännu längre.
Huvudkaraktären Johan Lindkvist är ett offer för denna svenska egenhet: ingen säger rakt ut vad han ska göra. För det mesta driver han planlöst genom Luleå, från slumpade barndomsvänner till gymnasiets tekniska program – oförmögen att ta initiativ förutom gången han bygger en (misslyckad) bomb.
”Han skriker om vägledning i ett Sverige som börjat lämna sina vilsna vid vägkanten”
Johan är varken särskilt verbal eller kan ”tänka så bra”. Det senare är ett återkommande och lyckat humoristiskt motiv, som på Arbetsförmedlingen:
”Dom var ju nöjd på ÖoB, och du verkar ju ha trivts, så det tror jag kan vara nåt.”
”Mm.”
”Jag ska skriva ut här åt dig …”
Skrivaren började mata ut ett varmt A4. Allt som stod var ”marianne@stadax.se” i minimal teckenstorlek, högst upp i vänstra hörnet.
[…]
”Okej.” Jag reste mig långsamt, men tvekade vid dörren. ”Men … ska jag komma hit i morron?”
”Näe, har vi nåt inplanerat i morron? Det tror jag inte.”
”Okej, men vad … vad ska man skriva till dom?”
Han skriker om vägledning i ett Sverige som börjat lämna sina vilsna vid vägkanten. Johans normala föräldrar vill väl, men kan inte förstå bristen på riktning och livsglädje. De hoppas på det bästa. Och det blir i stället det värsta. I protest mot livet knivmördar Johan en pojke och tiger om det.
”Och där flödar nostalgisafterna ut från hjärnan.”
Efter gymnasiet skaffar han städjobb och lägenhet. Men han är utan vänner, och jagad av det overkliga dådet går han runt på Luleås gator halva nätterna. Vardagen är annars mest dator, dagdrömmeri och affären:
Jag gick mot kassan på ICA med chilinötter och två Euroshopper energidryck i korgen. Framför mig stod min granne med diamant i överläppen. Jag kände en stor olycka över allting när jag såg henne. Ett slags uppgivenhet. Jag ville skriva poesi. Du är älskling. Där är du.
Han tar sedan de små, genomskinliga och gratis plastpåsarna som förr fanns vid varubandets ände. Ett annat Sverige. Och där flödar nostalgisafterna ut från hjärnan. Det skaver och berör. Som kikhål in i kill-livet byggt runt datorn, torrentflikar och arbetsmarknadsjippon är Våran pojke enastående.
Men det finns en till berättelse här: Arkiv X och Creepypodden blandat med spionthriller. Potentiellt multidimensionella, tre meter långa varelser sveper omkring inne på en Coop-butik. Den har blivit avspärrad och satt i en nästan övernaturligt stor lagerlokal någonstans i skogen. Johans granne, Jonna, får besök av en agent som slår läger i hennes lägenhet för att spana på ett hus varifrån koder om den hemliga Coop-butiken sägs ha skickats ut.
Detta konspirationsspår är först kittlande, sedan alltmer urlakat. Och Mikael Yvesand tycks ana det.
När berättelsen tappar fart börjar han skruva om onödiga detaljer och öka tempot. Men den förblir vag och tyngdlös – lite som en skrivövning. Att berättelsen kan ”förklaras” som Johans fantasi à la Charlie Kaufman ger mig ingenting.
Ändå ska Våran pojke inte avfärdas. Det är en gripande skildring av förtvivlan och ett inte så gammalt Sverige som ändå framträder som mytiskt och främmande. Boken gör konststycket att framställa tiden runt millennieskiftet och Luleå som en litterär opal, vari universum döljs.
