Adichie borde ha strukit en femtedel av sin efterlängtade roman
Drömräkning kretsar kring fyra kvinnors minnen och förhoppningar. Lina Al-Asadi läser en ömsint och mångfacetterad klasskildring som skulle ha tjänat på strykpennan.
Efter att ha tagit uppehåll från romanformen i ett decennium gör den väletablerade nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie återinträde med den nyutkomna boken – i översättning av Niclas Nilsson – Drömräkning. Adichie har tidigare givit ut tre romaner: Lila hibiskus, En halv gul sol och Americanah, som alla har prisbelönats. Hennes comeback har minst sagt varit efterlängtad.
Drömräkning handlar om drömmarna som rämnar, valen som ifrågasätts och minnena som hemsöker. Det är fyra sammankopplade kvinnor som skildras i verket. Reseskribenten Chiamaka, advokaten Zikora, finanskvinnan Omelogor och städerskan Kadiatou. De tre förstnämnda är välsituerade kvinnor från Nigeria som lever i överdåd, medan den sistnämnda är en medellös flykting från Guinea. Handlingen utspelar sig mot bakgrund av covid-19 pandemins intåg vilket får kvinnorna att reflektera över sina drömmar och farhågor mitt i en begynnande isolering.
I förgrunden står Chiamaka som utgör romanens medelpunkt och det band som binder kvinnorna ihop. Bokens inledningsmening ger en sammanfattning av hennes porträttering: ”Jag har alltid längtat efter att en annan människa ska känna mig, på riktigt känna mig.” Det som utlöser denna reflektion är vardagens oavlåtliga monotoni under pandemin. Hon synar sitt liv och kommer till insikt om en inre längtan. Därefter ägnas större delen av kapitlet åt att blottlägga de efemära romanser hon haft och avslutningarna de mött.
Nästa kapitel ägnas åt Chiamakas bästa vän Zikora som en dag ringer henne gråtande. Det är två veckor kvar till Zikoras 31-årsdag och hon lever inte det liv hon föreställt sig att hon skulle leva vid den åldern – hon har ännu inte gift sig och skaffat barn. I kapitlet får vi följa hennes relationer med – som hon uttrycker det – tidstjuvar. Det vill säga de män som har ödslat bort hennes tid genom sin ovilja att binda sig och fullfölja hennes önskan. Slutligen inleder hon en relation med Chuka, en man som vid första anblick verkar perfekt för den familj hon vill bilda, men när hon blir gradvid visar det sig att även han är en tidstjuv.
Zikora lämnas ensam och till sin förvåning söker hon sig till den person hon allra minst trodde sig behöva, sin mor. En brysk kvinna som tillhåller en mantra om att smärta måste utstås med stolthet och att kvinnligt lidande ska uthärdas – något Zikora finner absurt. Zikoras nykläckta moderskap för mor och dotter närmare varandra och visar dem att de kanske inte är så olika som de föreställt sig.
Chiamakas kusin Omeloger är hennes diametrala motsats. Medan Chiamaka är självutplånande och godtrogen är Omeloger självsäker och stundvis burdus (enligt Zikora i alla fall). Chiamaka drömmer om ett kärleksfullt äktenskap, Omeloger ser varken giftermål eller barn som en nödvändighet. En inställning som väcker missnöje hos hennes familj som är övertygad om att hennes liv saknar substans. I Omelogers avsnitt behandlas frågan: Vad är måttet för att leva livet till fullo?
Sist ut har vi Kadiatou, Chiamakas hushållerska som även arbetar som städerska på ett hotell. Genom tillbakablickar får vi inblick i hennes uppväxt i Guinea och hennes emigration till USA. Zikoras mammas påstående om att en kvinnas liv utgörs av ett ideligt uthärdande gör sig gällande i Kadiatous kapitel. Läsaren får följa de otaliga motgångar hon möter och tvingas uthärda.
”Hur väl stämmer livet man föreställt sig överens med det liv man faktiskt lever?”
En av dem är det sexuella övergrepp hon utsätts för när hon en dag städar ett hotellrum. Det kan tyckas väsentligt att nämna att karaktären Kadiatou är inspirerad av Nafissatou Diallo, en guineansk kvinna som år 2011 anklagade Dominique Strauss-kahn – chef för internationella valutafonden – för våldtäkt. En händelse som väckte stor uppståndelse, och fick mycket mediabevakning. Dessvärre lades åtalet ned och någon upprättelse tillkom varken Diallo eller hennes litterära motsvarighet Kadiatou. Däremot tar sig Adichie den konstnärliga friheten att skildra reaktionen på denna nekade rättvisa på ett egenartat sätt. Istället för att Kadiatou sörjer över åtalets nedläggning ser hon det som en utväg från ett rättssystem som hon vet inte kommer att gagna henne.
I Drömräkning har Adichie utmejslat sina karaktärer med en intim ömsinthet och precision. Varje kvinna har fått en utmärkande röst som särskiljer henne från den andra. I synnerhet handlar romanen om kvinnor som trotsar samhällets förväntningar på dem. Att de tre förmögna kvinnorna och Kadiatou befinner sig i olika samhällsskikt får inte förbises, det resulterar i att de konflikter och förväntningar som kvinnorna handskas med är olikartade. Detta hör till romanens främsta styrka: Adichies mångfacetterade framställning av kvinnligt lidande.
Emellertid upplevs boken stundtals som långdragen med sin makliga takt och repetitiva ton. Den röda tråden var inte påtaglig och som följd kändes romanen spretig och svårtuggad. Det är nästan så att Adichie hade kunnat skala bort 100 sidor av de 470 som romanen ligger på, och fortfarande förmedla samma berättelse. Men allt som allt är det här en roman som väcker eftertanke hos sina läsare, och de frågor som gör kvinnorna sällskap genom boken (inklusive mig) är: Hur väl stämmer livet man föreställt sig överens med det liv man faktiskt lever? Och finns det något mått på ett lyckligt liv?
Text: Lina Al-Asadi
