Skabb, sprit och samhällsomstörtning
Under tre kvällar huserar Marie Karlbergs gästspel I’m Just a Symptom of a Moral Decay under Konträrs tak. Karlbergs konstnärliga praktik rör sig mellan installation, performance och film. Denna gång är det dock en pjäs som tar sig an att bena i sociala hierarkier och vardaglig maktutövning.
Året är 2089 och bränder har ödelagt världen. I ett egendomligt hushåll lever en mästare med sina två betjänter, instängda och isolerade i en bränd värld där de försöker existera, med och trots varandra. Scenrummet är täckt av plastpåsar som liknar det nästan glänsande lager av bränd materia. Miljön är mörk, tung och intetsägande. Karaktärerna som lever i hushållet är mästaren Loosey (Marie Karlberg) som äger alltsammans, den lojala dörrmattan GiGi (Jaana-Kristiina Alakoski) som studsar runt för att vara sin mästare till lags, och Poor Boi (Sigrid Windolf) som är den spritälskande betjänten som så småningom börjar praktisera sina revolutionära idéer gällande den rådande ordningen. Boningen de befinner sig i är sparsmakad och inrymmer endast sängar av ihopsvetsad plåt, kackerlackor och mjölk utvunnen ur katthår. Mysigt!
Tillsammans är de isolerade från omvärlden. Som publik får man inte veta mycket om varför, ett grepp som bidrar till mystiken snarare än att leda till förvirring. “De andra”, även kallade outsiders, är människorna som befinner sig utanför hushållets väggar, som av mästaren målas upp som ytterst farliga och därför strängt förbjuder sina tjänare att lämna hushållet. Själv tar hon sig ut för diverse ändamål vilket får en att undra vad mästare egentligen döljer.
Då Loosey drabbas av skabb tvingas hon dock att få tag på medicin som kan få stopp på det ihärdiga kliandet. En jakt som blir till det som lyckat driver föreställningen framåt. När Loosey lämnar hemmet blir betjänterna ensamma kvar, och möjlighet till ett uppror öppnar upp sig.
Utöver persongalleriet är det framför allt kostymen, skapad av designern Love is Shouty but Iconic, som i kontrast till det mörker som omger dem påminner oss om de mänskliga egenskaper de trots allt besitter. Spekulativ och samtida påminner den om estetiken hos svenska designertrion LLLs (Lundback Lindgren Leff) kreationer. Före detta cheerleadingkjolar, skinnjackor, korsetter och bh: vaddering fungerar dekonstruerade som pusselbitar i de plagg karaktärerna bär.
Att verket spelas i Konträrs blackbox bidrar till upplevelsen av en sluten värld. Omvärldens irrelevans understryks, och genom att till fullo lita på sin publik och att utan krusiduller presentera en alternativ värld, lyckas man trollbinda sin publik. Lika delar skrämmande som komiskt.
Resultatet är en orädd pjäs som litar på sin relevans i en samtid där dystopin inte tycks vara allt för avlägsen. När föreställningen är över upptäcker jag kackerlackor även bland oss i publiken, kanske befinner vi oss redan i dystopin?
I’m Just a Symptom of a Moral Decay spelar till 11 september
