Blaue Frau utreder: Vem dödade feminismen?
Året är 2005, och inom den finlandssvenska teaterbranschen rasar jämställdhetsdebatten på internetforumet genusdebatt.com. Centrala gestalter är Joanna Wingren och Sonja Ahlfors som precis bildat den feministiska teatergruppen Blaue Frau. Debatten övertas alltmer av den anonyma antifeministen som går under signaturen ”Rick”. Innan sidan läggs ner i januari 2007 är han involverad i nästan vartenda inlägg. Frågor om jämställdhet hamnar i skymundan till fördel för personliga påhopp samtidigt som debattörerna hoppar av en efter en.
Här påbörjas Blaue Fraus 20 år långa utredning: Vem dödade feminismen? Och vem är egentligen Rick? Turnéföreställningen Still looking for Rick är alltså – med frigruppens egna ord – ”en slags feministisk true crime”. Joanna Wingren och Sonja Ahlfors utgör tillsammans med Vega Adsten utredningsteam på konferens där allt är grått. Bord, stolar, golv, mickar, till och med kvinnornas likadana kostymer har i Maja Döblings scenografi och kostymdesign befriats från färg.
Utredningsresultaten redovisas i en PowerPoint-presentation med uppburet allvar: kvinnornas iskalla, sökande blickar och uppenbara cynism gör föreställningen stundvis dråplig. Som när ett klipp ur debatten från 2005 spelas upp i vilket en teaterchef anser debatten vara onödig eftersom han ”har anställt kvinnor och kommer fortsätta att anställa kvinnor”. Vad bra. Problem solved.
Blaue Frau visar upp föremål såsom Arvida Byströms H&M kampanj som bevisföring för feminismens död: de skyller på identitetspolitikens förfall, intersektionalitetens splittring, motvågen efter #metoo, nyliberalismens kapitalisering av kvinnokampen och den ökande nykonservatismen. Dödsförklaringen bekräftar en smygande misstanke jag länge hyst om att den konst som faktiskt är feministisk knappast skulle vilja kalla sig själv det idag, eftersom begreppet urvattnats till en sådan grad att det numera kan betyda i princip vad som helst. Hellre kallar man den konsten något annat – feminismen är idag till för girlbosses som säljer hudvårdsprodukter.
Pjäsen iscensätter inte bara berättelsen om genusdebatt.com utan också berättelsen om vad som hände med det offentliga samtalet i och med internets intåg. Frigruppen gestaltar hur feministisk entusiasm ersattes av allmän pessimism, och hoppet om demokratisering utmynnade i anonyma internetkrigare och extremistiskt hat. Pseudonymen Rick agerar i föreställningen projektionsyta för alla män som urspårat det offentliga samtalet. Allt är helt enkelt Ricks fel. Eller?
Något märkligt händer: sakta men säkert övertas scenrummet av neongröna föremål som dyker upp som från ingenstans. Pennor, växter, glasögon, ja, till och med vattnet som kommer ur kannan är plötsligt neongrönt. Detta förebådar inte bara Blaue Fraus, utan även feminismens pånyttfödelse – eller kanske snarare rebranding – i andra akten. Utredningens resultat visar nämligen på antiklimaktiskt (men komiskt) vis att Rick inte ens är en del av teaterbranschen, något som avslöjas när han kallar en pjäs för ”ett stycke”. Dessutom är han, trots rabiata åsikter, ganska trevlig på mejl. Är det egentligen Blaue Frau som iscensatt hela debatten?
I en ritual vari skådespelarna draperas i tyg som anspelar på konstverket Wrapped Reichstag, Project for Berlin (1995) av konstnärsduon Christo & Jeanne-Claude återföds nu genusdebatt.com, vilket förstås kräver merch: t-shirts, koppar, klistermärken, tygkassar m.m. Dessutom projiceras en film där Blaue Fraus medlemmar tatuerar in den nya loggan. Skådespelaren Vega Adsten springer ut från teatern med en livekamera som en annan 2000-tals it-girl, medan Wingren och Ahlfors kidnappar en ur publiken och tar en taxi till Brunnsparken för att hitta en riktig feminist på gatan.
”If you can’t beat them, confuse them” utbrister Adsten, och just det lyckas frigruppen verkligen med – på bästa tänkbara sätt. Jag tror inte det sitter en enda i publiken som inte är åtminstone lite förvirrad. Feminismens splittrande förfall blir tydligt i föreställningens form. Det är roligt att se en grupp som vågar dra sitt koncept så långt. Vad är då vägen fram för feminismen? Det vet nog ingen, men en pånyttfödelse verkar vara en ganska bra start. Själv instämmer jag med användaren ”Vegas fan” som på genusdebatt.com 2.0 skriver: ”låt genusdebatten fortsätta 4ever!”
Still Looking For Rick spelades på Folkteatern i Göteborg den 27-29 augusti och fortsätter härnäst sin turné i Mariehamn den 17-18 september.
