Folkteaterns Peer Gynt – Överdrivet och helt underbart
Instängda i en kub bakom plast går ensemblen rastlöst runt. I bakgrunden hörs det surrande ljudet av en dagslända som dras mot ljuset och dör. Scenen är satt. Peer Gynt är ett vandringsäventyr, en skruvad odyssé. Henrik Ibsen skrev dramat 1867 som en kritik av den norska nationalmentaliteten vilken innebar att ”vara sig själv nog”. Norrmännen, menade han, var självupptagna och självtillräckliga. På Folkteatern omvandlas nationaleposet till postmodern samhällssatir av den kritikerhyllade koreograf- och dramaturgduon Örjan Andersson och Magnus Lindman. Receptet är igenkännbart: ett gäng dansare, ett gäng skådespelare, ett avskalat rum, masskoreografier och en fragmenterad text. Dramat lånar sig väl till duons maskineri.
Om man förväntar sig Ibsen blir man besviken; av honom finns endast konturerna kvar. Om man däremot har kommit för en exposé av samtida floskler såsom att ”hitta sig själv” i dansant förklädnad har man kommit rätt. För den som inte känner till handlingen blir det svårt att hänga med. En snabb summering följer: den självgode Peer ljuger och bedrar så mycket att till och med hans mamma tröttnar på honom. Han kidnappar en brud, blir kär i en annan, hamnar i en hallucinatorisk trollhåla, blir pappa till en trollunge och flyr. I utlandet blir han slavhandlare och kapitalist, innan hans skepp sjunker och han, efter ett besök hos sfinxen i Egypten, återvänder till Norge. Väl hemma igen möter han döden i knappsmedens förklädnad och tvingas stå till svars för sina handlingar, men finner räddningen hos den väntande Solveig som trots allt fortsatt älskar honom. Har något förändrats? Tveksamt.
Lindmans bearbetning tar vara på dramats kärna och för den in i samtiden. Med ljudmässig finkänslighet har ordlekar, rim och referenser från originalet bevarats. Peer Gynt använder till exempel konsekvent norskans ”jeg” i stället för ”jag”. Effekten blir komisk och samtidigt alienerande. ”Jeg, meg, seg, aldrig dig”, utbrister han skamlöst. I iscensättningens upplösta form gestaltas Peer Gynt stundvis av hela ensemblen, stundvis av en eller tre aktörer. Det splittrade jagets bräcklighet blir här uppenbart. Peer Gynts livsmål är att vara och förbli sig själv, men vad detta egentligen innebär, förutom ansvarsflykt, förblir oklart. Allt som inte går att gestalta i ord avslöjas på skickligt vis genom kroppen i stället.
Dansare och skådespelare är i Jenny Nordbergs kostymdesign iklädda tätsittande satinklänningar i blålila och rosa nyanser. Klänningarna både döljer och avslöjar kropparna. Effekten är närmast könsneutral. Anderssons koreografier låter det fula i det självupptagna få synas. Kropparna visas på catwalk i obskyra poser av den samspelta ensemblen, ansikten förvrids i grimaser – tungorna ute, hållningarna förfulade. Det är överdrivet och helt underbart. Bejakandet av skönheten övergår i absurditet. Dansen får mig att tänka på den fransk-bulgariska filosofen Julia Kristevas begrepp abjektion. Det betecknar en kroppslighet som bryter ner gränsen mellan objekt och subjekt. Kroppen blir ett oundvikligt faktum som stör uppfattningen om det avgränsade och autonoma jaget. Något vi både dras till och äcklas inför.
Det är inte lätt att ta sig ur sin egen narcissism. Peer Gynts lösning på allt är att gå runt, aldrig in i något. Även publiken får gå runt, byta plats mellan akterna i den tudelade gradängen, ständigt övervakande. När Peer Gynt ska bevisa att han varit sig själv hela vägen, konkluderar han att även det inre ”är skal alltihop”. Ensemblen samlas i ring runt den vitklädda Solveig (Britan “Lemo” Rebandi), som slutligen gör det omöjliga, nämligen att förlåta det oförlåtliga. I hennes tankar, drömmar och kärlek var Peer Gynt som mest sig själv. Föreställningen avslöjar det inre versus det yttre som en falsk dikotomi. Kroppen är sann, det inre bedrägligt. På insidan finns inget annat än kött, blod och inälvor. Det är genom våra relationer vi blir till, och den som inte är något för någon annan är ingenting alls.
Peer Gynt spelar på Folkteatern i Göteborg till den 21/11
