Medan vi brinner hade tjänat på färre darlings
Vinröda pass, tågkupéer, Frödings dikter och drömmen om författarskap. Medan vi brinner är en reseberättelse i dubbel bemärkelse: en hemlig resa genom Europa, samt en resa mot att förstå sitt arv, tillhörighet och sin inre kamp. Uppsala stadsteaters uppsättning av Amer Sarsours hyllade debutroman vill väldigt mycket. Ibland för mycket.
Omar (Adam Kais) söker med blicken över Catanias tågstation. I ryggsäcken har han tre svenska pass, sitt eget och två lånade. Uppdraget har han fått av sin pappa (Karim Rashed): Hämta de två kusinerna från Sicilien, föra dem genom Europa hem och tillbaka till Uppsala. Återseendet på tågstationen är kärt, men inte lyckligt. Det finns endast två av tre kusiner kvar. Och resan har bara börjat. Kusinerna han möter i Catania luktar saltvatten efter deras båtfärd över medelhavet. Året är 2013, mitt under den växande flyktingkrisen.
Föreställningen tar plats på Uppsala stadsteaters lilla scen och är dramatiserad av författaren själv. Det är förmodligen anledningen till att adaptionen ligger mycket nära originalet. Trots att vissa element ur boken givetvis inte får plats så har flera av Sarsours monologiska partier bevarats i dramatiseringen, där Omar riktar dem rätt mot publiken.
Adam Kais visar snabbt att han behärskar Sarsours rytmik och röst med samma lätthet som han i en annan scen reciterar Fröding. Som frustrerad 23-åring är han både dum och skarp, vilsen och tvärsäker. En övertygande kaxighet sprungen ur rädsla. Kais ger oss en version av Omar som övertygande törstar och skyr ansvar på samma gång.
Samtliga skådespelare levererar med bravur. Mohammed Abuhajaj och Issa Homsi, i rollerna som kusinerna, bidrar med stor värme. Varje kulturkrock ger bröderna whiplashskada samtidigt som saknaden aldrig faller mellan raderna.
Priset för bästa samröre mellan text och skådespel går dock till Nadia Hussein som i rollen som Omars mamma är drabbande. ”Jag lever för dig” som svar på sin sons ”jag dör för dig”, är en av en handfull stunder som etsar sig fast.
Och så finns humorn. Mycket av den.
Regissör Josefin Ankarberg jobbar effektivt med excentriska sidokaraktärer. Eftersom i princip varje scen på resan är i en ny miljö agerar tågkonduktörer, hotellreceptionister och butikspersonal såväl karaktärer som kuliss. Utöver att gestalta miljön blir sidokaraktärerna även en källa till mycket flams, som i kombination med de snabba sväng-i-dörren-scenbytena skapar direkt farsartade situationer. Det märkliga är hur väl det fungerar. Ibland känns det som att galenskapen tar över, men för det mesta bidrar det endast som motvikt till det vassa allvaret.
Ett konsekvent grepp är de många pauser när berättelsen stannar upp, scenen blir tom och videoprojektioner av Ankarberg själv lyser upp scenen. I klippen som visas sitter hon på ett tåg och berättar om året 2013, hur hon aldrig själv behövt visa sitt pass när hon rest med tåg genom Europa. Att valet 2026 och Ulf Kristersson uttryckligen måste nämnas för att få publiken att förstå pjäsens relevans, trots att den äger rum 2013 blir dock något övertydligt. Och när berättelsen upprepade gånger tar paus för att tala om sin aktualitet blir det fortfarande just det, en paus som gynnar varken framåtrörelsen eller rytmen. Det finns en anledning till att man säger show don’t tell och inte show and tell.
Berättelsen är dessutom inte blygsam med sitt budskap. Scener som när kusinerna mekaniskt rabblar upp personnummer ur sina lånade pass eller som när Omar av ren instinkt ljuger om att vara adopterad från Chile i mötet med en man från Israel i en hotellbar lämnar inget behov av förklaring av dess sensmoral.
Medan vi brinner är en viktig och sevärd föreställning. En stabil balans mellan politisk spoken word, komisk timing och ett drama om arv, ansvar och tillhörighet. Men den hade inte skadats av lite färre darlings.
Medan vi brinner spelar till 19 november 2026
Text: Sara Forsberg
