Mänsklig röra skildrad med finess
När Studie i mänskligt beteende, baserad på Lena Anderssons prisbelönta roman, sätts upp på Uppsala Stadsteater i en dramatisering av Åsa Forsblad Morisse tillsammans med (och i regi av) Lovisa T. Onnemark är resultatet en slagkraftig föreställning som lyckas gestalta det mänskliga på ett lika beundransvärt som olustigt sätt.
Centralt i verket är själva betraktandet, av varandra och av sig själv. Utåt sett verkar människan vilja lyssna, berätta och mötas, något hon i själva verket sällan lyckas med, vad beror det på? Det är frågan som Studie i mänskligt beteende utgår ifrån. Pjäsens gestaltning av det krångliga med att vara människa bland andra människor lyckas tack vare dramatiseringen som på ett humoristiskt och lättsamt sätt visar hur det är just i denna röra som människan finns och verkar.
Tack vare skiften i scenografin blir de ständiga byten mellan pjäsens plats, tid och karaktär ändå lätta att följa. Estetiken är dessutom mycket tilltalande: 70-talsinspirerade kläder, möbler i vackra tyger och naturnära färger skapar en varm helhet. Lösmustascher, glasögon, frisyrer och andra tydliga attribut markerar olika karaktärsdrag, stereotyper och roller, som tillsammans med skådespelarnas skickliga arbete formar pjäsens intressanta, medryckande och särpräglad identitet.
För den som undrar ifall det hela är begripligt utan att ha läst den litterära förlagan så behöver man inte oroa sig, teaterupplevesen står stadigt på egna ben. Genom att sakta väva samman karaktärernas relationer och förhållande till varandra, som görs genom hänvisning till de olika karaktärernas namn råder det inga bekymmer med att “hänga med”. Har man förväntningar på en teatral motsvarighet till boken har jag därtill svårt att tro att man blir besviken.
De bottenlösa lager som ryms i att vara människa bland andra människor, allt som sägs, menas, tolkas och känns, skapar ett bråddjup som pjäsen förvaltar med finess. Lunchrumssamtalen, klassåterträffarna och kärleksbekymren som gestaltas är plågsamma, igenkännbara och komiska. Innehållslösa, upprepande och självupptagna samtalsmönster som människor så lätt faller in i porträtteras här med en träffsäkerhet som gör det omöjligt för publiken att inte både skratta och känna igen sig.
Efter två timmar av rytmisk precision och stark närvaro bryter den sista kvarten abrupt mot föreställningens tidigare form. Det som varit skarpt och levande glider plötsligt över i något tungt och överdrivet teatralt: allvaret tar över, tempot sjunker, blickarna töms. Ljuset faller och skådespelarna rör sig långsamt mot det roterande golvet tills de ligger stilla på rygg. Stämningen som uppstår är nästintill motbjudande och står i skarp kontrast till allt som föregått den. Det är som om karaktärerna plötsligt löses upp och förlorar sin kraft.
Kanske är avsikten att gestalta något allmänmänskligt sårbart, men för mig bryts helheten och dess magi snarare än att pjäsen fördjupas i sin andemening. Jag känner inte längre igen pjäsen jag just sett, vilket skapar både förvirring och en viss besvikelse när jag plötsligt rycks ur den värld som byggts upp i salongen. Ett mer abrupt och öppet slut hade lämnat ett starkare avtryck än detta sentimentala och överdrivna farväl.
Trots detta är föreställningen i sin helhet en mycket fin gestaltning av vad det är att vara människa bland människor, i all sin komplexitet.
Studie i mänskligt beteende spelas på Uppsala Stadsteater till 6 februari 2027
