Parkteaterns valrevy är alldeles för trevlig
Sommarsäsongen för såväl scenkonst som valupptakt har officiellt dragit igång, och det med jungfrufärden för Parketeaters flaggskepp Det ska va’ trevligt – en valrevy där ankaret lägligt lagt an i djurgårdens galärpark. Och visst är maskineriet väloljat. Synd bara att man glömt ladda kanonerna.
Med ett tal signerat den nytillträdde konstnärlige kaptenen Nils Poletti konstateras det att Parkteatern sedan 1942 stått som en bastion för lättillgänglig, folklig scenkonst trots en brinnande omvärld. Men årets nyproduktion handlar inte om omvärlden per se, utan tar istället tempen på den nationella identiteten under valtider. Folkligt? Jovars. På gott och ont. Tyvärr mest ont.
För i Astrid Menasanch Tobieson nyskrivna valrevy stångas man med satirnivån och det på bekostnad av själva ledordet “att det ska vara trevligt”, som trots sin ironiska intention får den potentiella skrattfesten att kantra. Med en besättning som besitter såväl funny bones som kompetenta sångpipor går man miste om humorns viktigaste regel – att våga vara olämplig.
Genom seglatsens sketchkavalkad, som berör allt från höjdhopp över riksdagsspärren till sing-a-long om friskolor, finns absolut komisk sprängdeg men tyvärr flyter dess deltagare a.k.a. partirepresentanterna alltför ofta samman till en gemensam amöba. Huvudsakligen består stoffet istället av att politker överlag är lustiga – för just det kan väl alla hålla med om? Sketcher om att det ska knullas mer för att Sverige ska få fler skattebetalare, och att det svenska språket missbrukas i dagligt tal, gör att satiren bitvis blir så diffus att man inte begriper åt vilket håll man försöker svinga.
Men föreställningen bär ju trots allt kommunal flagg. Kan man egentligen förvänta sig edge från en revy betald med skattemedel? Mysfaktor kan väl få räcka? Grotescos flyktingmusikal från 2017 bevisar att det är möjligt att kombinera värdena. Genom ett snarlikt formspråk fast anpassat för tv-rutan, vågade man vara specifik och hårdför i sina brottargrepp om såväl medborgare som politiker – något man gjorde sig förtjänt av med ett minutiöst slipat manus, inget man direkt kan klandra denna föreställning för att besitta…
Kanske är det orättvist att jämföra ett kryssningsfartyg med en finlandsfärja. En revy är sannerligen ingen enkel form av humor att bemästra. Men trots att man inte landat det lingvistiska finliret är det ingen ursäkt för hur bekvämt man gör det för sin publik. Istället för att rikta speglar så höjs plakat, och hur roligt det än är att få klappa i takt till en träffsäker Carola-imitation av Anna Gunnarsson så är det helt ofarligt, både för oss och de politiska makthavarna.
Stundtals tar man dock risken att låta de satiriska fingrarna söka sig djupare än ytan. Något som ger en direkt förlösande effekt under inslag om osexiga miljöpartisters tafatta försök att tas på allvar och Emil Hedayats Jimmie-rap (the real Jim-Shady). Satiren riktas med rakhet och ensemblen tillåts tömma sina register, ögonblick som når närmast Henrik Dorsinska kvaliteter.
Om man tillåtit sig att brodera ut de mer vitala segmenten och kasserat all utfyllnad hade man inte bara haft ett elegantare bygge till revy, man hade också haft möjlighet att få publiken att tvingas skruva på sig och ta ställning. SVT-skeppet som Grotesco tidigare styrde har nu närmast ha gått på grund. Satir som vågar gå på djupet, likt flyktingmusikalen, tycks avlägsen och kanske är det så att armlängdens avstånd börjat att krympa. Hur tappert försök Parkteatern än gör att räta på den armen landar man tyvärr på kurs mot samma ängsliga farvatten.
Det ska va’ trevligt turnerar på Parkteatern till 5 juli 2026
