Lurad på Dramaten av Ronens Fejk
När Dramatens höstsäsong inleds med urpremiären av Yael Ronens Fejk känns publiken förväntansfull. I titeln ryms pjäsens centrala fråga: var går gränsen mellan verklighet och påhitt? Föreställningen inleds med ett grepp som jag har sett tidigare, senast i Milo Raus pjäs Rage. En av skådespelarna – i det här fallet Bianca Kronlöf – talar direkt till publiken i rollen som sig själv. Hon förbereder dramatenpubliken på vad som komma skall: nämligen teater, och förklarar att skådespelarna följaktligen kommer att träda in i sina roller och börja ljuga, luras och låtsas på scen.
Visserligen har inledningen en avväpnande ton och mjukstartar både publik och skådespelare genom att sudda ut gränsen mellan skådespel och verklighet. Syftet må ha varit att fånga publikens uppmärksamhet genom det diffusa, men förvirrar gör det inte. Förutsägbarheten gör att tricket tappar kraft.
Genom hela föreställningen fortsätter ensemblen att bryta den fjärde väggen – de knäpper med fingrarna mot balkongen för att markera åt ljudteknikern att byta scenljus. Återigen ganska ointressant då denna fjärde vägg i princip aldrig etablerats från början.
I pjäsen möter vi flera karaktärer: en feministisk poddare, en före detta mello-stjärna, en självhjälpsguru och journalister som på olika sätt försöker vrida på verkligheten. Utöver yrkestitlar och namn på karaktärerna finns det inte mycket mer att förstå – det är bara att hänga med i handlingen om allt och ingenting. Tydligt gestaltas vår samtid genom dess självupptagenhet, jakt på självförverkligande, psykologiserat vokabulär och där ärlighet i kommunikation främst blir en form av bisarr självbespegling. Det som framställs absurt är idén att allt kan lösas bara vi lär oss att uttrycka och kommunicera våra känslor genom kategorier. Under pjäsens gång blir det tydligt att detta snarare får människor att ljuga för sig själva och sluta lyssna på varandra.
Utöver Kronlöfs relevanta profil som debattör och feminist refererar pjäsen även till verklighetsversionen av skådespelarna. Som Mustafa Al-Mashhadani och hans medverkan i SVT:s Tunna blå linjen och Björn Elgerd då att han, åtminstone enligt någon, kan misstas för Gustav Lindh. Till och med Dramatens personal, iförd svart Dramaten-Tshirt och headset används på scen för leken mellan teater och verklighet. Dock är det ständigt uppenbart att allt följer manus, och därmed får Yael Ronen svårt att skapa den spänning som skulle kunna finnas om publiken fick lov till en gnutta ovisshet.
Intressantare är de rörelsemönster som uppstår när skådespelarna rör sig över den kantiga scenografin, skapad av Wolfgang Menardi, där upprepningar och den något udda terrängen engagerar. På bakfonden finns Stefano di Buduos videoprojektioner där de mönster som skapas på scen återkommer på film när karaktärerna rör sig in och ut ur bild. Projektionerna tillför ett djup och blir en form av konceptuella porträtt av karaktärerna som agerar på scen.
Ändå är det övervakningsvideon där Bianca Kronlöfs karaktär hämnas genom att bajsa på ett kontorsbord och torkar sig med post-it-lappar som verkar fånga publiken allra mest.
Med tanke på att regissören och manusförfattaren Yael Ronen har beskrivits som en av Europas mest intressanta regissörer med överraskande och modiga uppsättningar förväntade jag mig en starkare upplevelse. Trots sina försök är pjäsen varken särskilt rolig, överraskande eller provocerande. Det är ingen tvekan om att pjäsen lyckas gestalta frågan om det autentiska vs fejkade, men jag saknade definitivt en starkare konstnärlig form för att bära fram denna frågeställning.
Trots ett mångbottnat tema blir föreställningen platt och de stundtals melodramatiska scenerna är heller inte nog tydligt ironiska (om de ens var menade att vara det). De verkar snarare faktiskt menade att vara känslosamma ögonblick som smärtsamt får pyspunka i relation till den huvudsakliga tramsiga gestaltningen. Skådespelarinsatserna är det inget fel på, snarare är det dialogen och regin som inte räcker hela vägen.
Det riktigt intressanta, det som får mig att reflektera över pjäsen, uppenbarar sig först efter premiären. När jag kommer ut på Dramatens trappa möts jag återigen av pjäsens affisch, nu på andra sidan av premiären.
Den föreställning jag trodde att jag skulle få se, och som pjäsen själv hade fått mig att förvänta mig, visade sig vara något helt annat. I det ögonblicket insåg jag att Fejk faktiskt hade lyckats med ett trick: att lura mig.
Fejk spelar på Dramaten fram till 18 november
