I Ship Song går döden på café
Mitt ute på Skeppsbron i Göteborg, i en gammal kinarestaurang, öppnas under månadens sista svettiga kvällar ett vakuum mellan liv och död. Efter att Emilie Strandberg låtit sig inspireras av Marguerite Duras roman Emily L om ett gåtfullt möte i en hamnstad, har pjäsen Ship Song kommit till. Strandberg har skrivit och regisserat en pjäs som tänjer på tiden.
Saltstanken tränger sig in i matsalen vid Göta älv där vita dukar kvällen till ära spänner över borden. Rött vin fyller glasen och från ett hörn hörs toner av La Vie en Rose. Fanny Umaerus sitter vid pianot och allt eftersom ljudet blir starkare drar urpremiären av Ship Song igång, mitt bland serveringsborden.
In genom dörren kommer en kvinna. En bortgången, lugn och stoisk konstnär spelad av Annika Nordin. Ikväll är hon inte återuppstånden, utan befinner sig någonstans mittemellan liv och död när hon möter en ännu levande, väntande, och längtande kvinna (Caroline Andréason). De är gamla kollegor, nära vänner och har tillsammans utgjort ett slags skaparpar.
De har stämt träff här, på Café Glömska. En mellanplats som saknar förankring i det verkliga, och innan pjäsens slut hinner byta namn till Café Memoria, Café Smärtan och sist Café le Temps des Cerises. Den drömska känslan förstärks inte minst av Maria Safronova Wahlströms ambitiösa kostymdesign som ser till att caféets två biträden (Johanna Westfelt & Hanna Holmqvist) gör entré efter entré i nya, allt mer maximalistiska sagokostymer. Knallröda, polkarandiga och som hämtade ur Tim Burtons egen godispåse.
Från ett av caféets bord bevittnar den gamla konstnärsduon på håll en man och hustru nedsjunkna vid caféets bardisk. Anna Söderling spelar hustrun och ger kropp åt en odefinierad förlust. De två kvinnorna berättar på håll om paret i sorg. Planerade de kanske i livet att sätta upp en pjäs om dem? I mötet hämtar här Sandberg inspiration direkt från Marguerite Duras roman Emily L, och nog vilar ett lager av meta över situationen när samtalet svänger mellan ej uppsatta teateruppsättningar, minnen, och det som aldrig hanns med.
Vid någon punkt finns alla stadier av sorg gestaltade i ensemblen och gör Ship Song till ett melankoliskt utforskande av att vara en “lämnare”. Vi fastnar här, i ett klibbigt mellanrum i tiden, som stundvis tragikomiskt leker med döden när ”Cocktails to die for” uppläses från menyn. Framför publiken finns liknande menyer, förklädda till programblad, eller kanske tvärtom. Det bidrar med en välbehövd lättsamhet och understryker tacksamt valet av scenrum.
Mitt i de drömska dialogerna påminns man dock om varför teater sällan spelas i serveringslokaler inramade av betong. Akustiken i rummet försvårar (trots dess behändiga storlek) hörbarheten och det blir viktigt att följa skådespelarnas läppar och mimik när de rör sig mellan borden. På samma tema blir också scenerna då spelet flyttar ut till gatan, svårtillgängliga.
Utanför glasfönstren händer något – oklart vad. Det är uppriktigt underhållande, hur publikens nyfikna skruvande rörelser efter en stund lossnar och lystet tittar fram. Jovisst, där ute på Skeppsbron gestaltas bråkiga gester vars dialog uppläses av den sörjande maken (John Lalér) som stannat kvar inne på restaurangen. Ett kreativt sätt att leverera dialog som förhöjer pjäsens drömska form.
Med Ship Song öppnar Emilie Strandberg ett hål i tiden och tänjer på den läskiga revan mellan liv och död. Hur är det att vänta på den andra i mellanrummet? Det är en sorts gruppterapi som mitt bland serveringsborden äger rum inne på Kinesiska Muren när ensemblen flerstämmigt stämmer in i Nick Cave and the Bad Seeds The Ship Song. Kvällssolen bränner oss i ryggen och hamnen utanför gör sig påmind. Som plats för avresa, farväl och hemkomst både lockar och skrämmer den och placerar pjäsen geografiskt som en varmt välkommen korallröd pärla i Göteborgs scenrev.
Ship Song hade urpremiär den 21 maj och spelar på Kinesiska Muren i Göteborg till 30 maj.
