Kommunalpolitik med strippstång i Alingsåschatten
Based on a true kommunalpolitisk story. Talarstolen i Alingsås kommunfullmäktige ser verkligen kommunupphandlad ut, enligt LOU:s alla regler. Men i det knastertorra kommunhuset bryter en ohelig allians av blocköverskridande samarbete ut. En allians byggd på lika delar nöd och lust. Handlingskraft och begär. Hävstångar för politiskt inflytande by day, och strippstångar för “teambuilding” by night.
Föreställningens källmaterial är både färskt och naturligt dramaturgiskt. I januari 2025 avslöjade GP chattgruppen ”Gingänget”, där tre av Alingsås mest inflytelserika politiker över blockgränserna i hemlighet gjorde politiska uppgörelser samtidigt som chattarna fylldes av sexhån, personangrepp och känsliga bilder. Ett oväntat samarbete mellan M, S och V tog form där en så kallad ”terrorbalans” skulle säkra deltagarnas ömsesidiga tystnad. Avslöjandet utlöste en politisk kris som skakade Alingsås politiska ledning, och väckte stor uppmärksamhet långt utanför kommunen. Så nu även till Stockholms stadsteater.
Mellan deltidsjobben på Clas Ohlson och i hemtjänsten är Carro (Manuela Gotskozik Bjelke) gruppledare för ett Vänsterparti i upplösningstillstånd. När hon bjuds in i moderatern Mårten (Gustaf Hammarsten) och sossen Axels (Martin Nick) inre krets, rycks hon med av ett kraftigt maktbegär. Partikollegan David (Oskar Laring) konfronterar Carro kring varför hon ens är medlem i partiet när hon mest liknar en superpragmatisk högersosse. Aldrig har jag sett en sådan pricksäker gestaltning av denna sossefalang. Sara Skyttedal från Wish. Pennkjol och trådhörlurar.
Ensemblen lyckas ge de politiska figurerna både nerv och mänsklig tafatthet. Gotskozik Bjelkes luriga och stridslysta blick bränner hål på min näthinna, medan Martin Nick fångar något valpigt och lätt övertänt i den tafatta sossen som vid sidan av sitt politiska uppdrag ger guidade historiska visningar av Alingsås. ”Det fina med skönhet är att det är fint”, konstaterar han. Gustaf Hammarstens moderat Mårten bär i sin tur på en självupplevd utmattning efter att ha ”fått driva 3–4 partier själv i flera års tid”. Tillsammans bildar de en ensemble där det stereotypa och det mångbottnade får samexistera.
Ovanför scenen syns gruppens mobiler i realtid. Meddelandena i gruppchatten är verklighetstroget tagna från GP:s granskning. Inklusive emojis. Meddelanden som sömlöst vävts in i manus. Lika sömlöst är dock inte skådespelarnas uttalanden av emojisarna. Hur låter en ängel-emoji? En skrattgråtemoji? En djävulsemoji? Det är kul första gången. Sedan vill jag bara kolla bort.
Att skådespela fylla är inte heller ett grepp som självklart flyger. Mårtens anspråkstagande av publiken i soloframförandet av en omskriven “Gangstas paradise” lämnar mig i känslan av att själv blivit utsatt för Gingänget. Om det var ett medvetet grepp vill jag gärna att man släpper taget. Den som lyckas bäst med de blötare scenerna är Martin Nicks Axel, eventuellt eftersom han har de mest spårade och därför mest tacksamma fyllehändelserna att spela. Han svingar under kristallkronan på Grand som en Gin-prövningsinducerad Wrecking Ball. Han strippar med en kommun-rollup och vaknar i ett dränkt tillstånd i “tronen” på KSO Mårtens rum. Enligt Alingsås kommuns verkliga kommundirektör Maria Standar, så har möblerna i kommunstyrelsens ordförandes rum bytts ut. De gamla har skänkts till loppis. De lär bli samlarvaluta.
Det är inget nytt att de flesta politiska beslut till stor del formas i informella rum. Absolut, Alingsåschatten visar på skadorna med ett demokratiskt underskott i sådant gråzonsförarbete, men den verkliga risken föreställningen pekar på är en annan. Varningsklockan som Alingsåschatten ringer är snarare riskerna med individdrivna blocköverskridande samarbeten. Något som även bekräftas av verklighetens olyckliga pendang till dramaturg, kommundirektören Maria Standar: ”Den största lärdomen för S och M är nog att skapa större delaktighet hos fler, att inte bara en person är ansvarig.” Premiärhelgens tidpunkt, en vecka före valet, lär därför knappast vara någon slump.
Olasdotter Hallberg gör en politisk skandal som äventyrat förtroendet för lokaldemokratin, till ett underhållande och älskvärt – om än lite överspelat – drama. Som Olasdotter Hallberg själv sagt är verklighetens källmaterial redan nästan dramaturgiskt perfekt. Att regissera redan starkt källmaterial kan vara tacksamt, men det kan lika gärna leda till en konstnärlig lathet. Olasdotter Hallberg balanserar någonstans på gränsen. Föreställningen gör verkligheten rättvisa genom att pricksäkert få fram det mest absurda och dråpliga ur chattmeddelandena – varken mer eller mindre.
Till sist spelas Stad i ljus i ginbaren på Grand Hotel Alingsås. En fiktiv bar stänger, men en riktig bar öppnar. Stadsteaterns egna bar i foajén är ikväll en ginbar, och har aldrig lockat mer.
Alingsåschatten spelar på Kulturhuset Stadsteaterns lilla scen fram till 1 november
