Från recension till kärleksbrev
I ett misslyckat försök av att vara en seriös och iskall recensent har denna text istället tagit formen av en kärleksförklaring tillägnad musikalen Så som i himmelen. Efter att ha sett många otroligt bra musikaler under mina dagar, måste det i detta fall bli ett kärleksbrev, det finns helt enkelt inget annat sätt att uttrycka det på. Med underbara röster, en magisk orkester och finkänsligt skådespeleri ger jag nu min ödmjukaste respekt och beundran till 2026 uppsättning av Lorensbergsteaterns Så som i himmelen. Hatten av.
Så istället för att endast beskriva musikalen tänker jag ge lite kontext om min kärlek. Efter att inte ha orkat byta kanal på mormors gamla tv så råkade jag se en inspelning framföras av uruppsättningen i Stockholm 2018. Jag blev hypnotiserad av hur vackert de framförde berättelsen och hur fantastisk musiken var. Sen dess har jag innerligt hoppats att den skulle komma tillbaka på scen, hösten 2026 är tiden äntligen här.
Så som i himmelen handlar om den världskända dirigenten Daniel (Philip Jalmelid) som precis fått reda på att hans hjärta håller på att ge upp. I hans sista försök till livet bestämmer han sig för att släppa sin karriär och att istället resa till sin barndomsby Ljusåker. Ledsen och rädd möts han av en glad och nyfiken skara som uppmuntrar honom att hjälpa dem leda kyrkokören. I den lilla kören finner han inte bara en ny mening med livet utan också den familj som han alltid drömt om.
Philip Jalmelid, original Daniel från 2018, fick jag höra live för första gången vid Kinky Boots i Uppsala förra året där hans röst snärjde mitt hjärta. Med lycka är han nu även Lorensbergsteaterns ansikte utåt. Gåshud utlovas…
Hans ursprungliga motpart från 2018 Tuva Børgedotter Larsen är också tillbaka och spelar kärleksintresset Lena. Sedan förra uppsättningen blev de även ett par och deras kärlek skiner igenom på scenen. Tuva har ett sätt att få rummet att lysa när hon talar och dansar runt. På liknande sätt gör Christopher Wollter, som spelar prästen Stig, publiken beklämd med sin råa inre konflikt med Gud.
En av musikalens klassiker som även de som inte sett den säkerligen känner till är numret Gabriellas sång, som i Helen Sjöholms version har letat sig fram till alla lyssnarnas hjärtan. Då den är så ikonisk och viktig för både musikalen men även svenska powerballader i helhet, skulle ett misslyckande kunna sänka hela föreställningen. Det var med spänning jag väntade på att se om Sanna Nielsen kunde klara eldprovet och det gjorde hon galant. Låten kom precis i slutet av första akten och lamporna tänds medan jag sitter och torkar bort mina tårar.
Inne på teatern började jag tro att jag blivit sjuk med tanke på hur många rysningar jag fick varje gång någon sjöng. Det var även flera gånger jag nästan höll på att blunda, inte för att jag var trött men för att jag ville vara ett med musiken. Orkestern är verkligen otrolig och trollförde publiken. Det drogs i alla sorters emotionella strängar på ett nästan obehagligt sätt.
Även nu när jag skrivit denna text så upptäcker jag att känslorna Så som i himmelen väckt inom mig ännu ej slocknat. Ett tack till Kay och Carin Pollak samt Fredrik Kempe för denna skapelse och en eloge till ensemblen för dess otroliga insats.
Urpremiär 2018 på Oscarsteatern, Stockholm. Nypremiär 17:e september på Lorensbergsteatern i Göteborg och spelas tills 12:e december 2026
