Trettondagsafton – En omtumlande kärlekskarusell
Förväxlingsdrama på högvarv. Gula strumpeband och cheesy kärlekskaos. 80-talslåtar på trubadurvis. Fest och fars. Och spritt språngande galenskap på allra bästa vis. Mycket ryms i höstens nytolkning av Trettondagsafton på Göteborgs Stadsteater, i regi av Ellen McDougall.
Bäst är att ta det från början.
Efter ett olyckligt skeppsbrott räddas den unga Viola (Oméya Simbizi) ur havet, övertygad om att hennes älskade bror Sebastian har gått förlorad. Hon kliver iland i det främmande riket Illyrien, förklär sig till man och antar namnet Cesario. Snart tar hon tjänst hos hertig Orsino (Ashkan Ghods/Morten Vang) och kärlekskaoset är ett faktum.
På scenen snurrar det lika friskt. Scenograf Moi Tran låter livet ta form på en ständigt cirkulerande plattform, beprydd med stolar i olika färger och former, höga metalliska torn, en husfasad, spritflaskor, trädgårdsmöbler och allehanda små ting. Helt enkelt ett scenrum av lekfulla små överraskningar, som hämtat ur en Krakel Spektakel-bok.
Mycket har fått en modern tappning. Annat är traditionellt shakespearianskt, däribland blankversen. När känslorna svämmar över och kropparna är i rörelse får versen fart och blir direkt och självklar, trots sin strama form. Annat blir det när tempot sjunker. Då tycks blankversen snarare stå i vägen. Särskilt tydligt blir det i kärleksförklaringarna, som närmast reciteras utan att karaktärerna tycks befinna sig i det som sägs.
Lyckligtvis finns det en motvikt. När samspelet mellan Olivias farbror Baron Tobias Rap (Krister Kern), kammarjungfrun Maria (skickligt spelad av Marta Andersson-Larson) och Baron Andreas Blek av Nosen (Johan Gry) får ta plats blir föreställningen genast en betydligt mer oborstad fars. Tillsammans formar de sitt eget lilla universum av fest, förvecklingar och lömska idéer. De dansar, super, svär, jävlas och driver runt i huset på sina egna egensinniga vis.
Samtidigt fortsätter kärleken att ta krokiga vägar genom Illyrien. Orsino älskar Olivia. Viola älskar Orsino. Olivia älskar Viola. Det blir ett välbekant triangeldrama draget till sin spets, med förälskelser på gränsen till galenskap och förvecklingar som når sitt crescendo när Violas bror Sebastian (John Njie) plötsligt gör entré och fördubblar förvirringen. Hovnarren Feste (Sven Boräng) driver det hela vidare genom att tonsätta kärlekens turer med allt från Gloria Gaynors ”I Will Survive” till sorgsna ballader och Aerosmith. Det är på gränsen till för mycket. Men i överdriften finns också en välbehövlig ironi, en distans till den känslostorm som annars riskerar att svämma över.
Och så når vi till sist slutet. Allt faller på plats, så som sig bör i en äkta Shakespearekomedi. Viola återförenas med sin bror Sebastian och de stora kärleksbedyrandena får breda ut sig en allra sista gång. Den fyrahundraåriga pjäsen har åter fått liv, i ännu en ny tappning.
När applåderna klingar ut och jag lämnar salongen är det den söta eftersmaken av en omtumlande resa som dröjer sig kvar, där leken med den vilda farsen blir den stora behållningen. Men inte mycket mer än så. Trots ambitionen att tala till vår tid, om identitetskris, krig som kommer närmare och kampen om den fria kärleken, är det i slutändan det imaginära Illyrien och dess snurrande kärleksmaskineri som lämnar det största avtrycket. Vår egen värld gör sig, dessvärre, aldrig riktigt påmind.
Trettondagsafton spelas på Göteborg Stadsteater till 29 december.
Text: Emma Aurora Vehre
