Medeltid möter samtid i Rostvits mörka humor
Minns ni den mörka humorn från coronapandemin? Memes, ordvitsar och skämt blev till copingstrategier i en krissituation. Vi skämtade om toalettpapper, beskrev pandemin som “covidkommande” och spred bilder på män i pyjamasbyxor och kostym. När jag ser Decamerone, som spelas av teaterkollektivet Rostvit på Teater Tribunalen, kommer jag att tänka på den humorn. Pjäsen, som spelas mot fond av pestutbrottet i Florens 1348, innehåller gott om vältajmad galghumor. Ett likgiltigt “alla är döda” kan funka som skämt eller också vara smaklöst, och Rostvit får det att funka.
Pjäsen bygger på Giovanni Boccaccios novellsamling med samma namn, som skrevs åren 1348-1353. Ramberättelsen börjar ungefär likadant: sex adelsynglingar, fem kvinnor och en man, flyr från ett pesthärjat Florens till landet, där de börjar berätta historier för varandra. Men till skillnad från i novellsamlingen kretsar historierna kring dödssynderna, och berättarna är färre till antalet. Varje dag utses en kung eller drottning som börjar berätta, medan övriga karaktärer dramatiserar historien. Decamerone tar till det klassiska greppet med en pjäs i pjäsen, flera gånger om.
Några historier är tagna ur Boccaccios samling; andra saknar en direkt motsvarighet, men berör liknande teman. Alla historier är korta, uppseendeväckande och innehåller få karaktärer – precis som en novell bör vara. Det finns alltså starka kopplingar till originaltexten.
Historierna handlar främst om religion, sexualitet och synd. Ta till exempel historien om ståthållaren som inhyser en pilgrim i sin stad och så småningom blir maktgalen för att han tycker sig vara ett moraliskt föredöme. Det är lite ”ändamålen helgar inte medlen” över det hela. Eller ta historien om kvinnan som så gärna vill ha en blå cape, får sin mamma att beställa en ful cape åt sin kusin, men senare får veta att kusinens cape var till henne. ”Som man bäddar får man ligga.” Men Decamerone är inte bara en följd av moralkakor – vissa historier är bara jävligt roliga.
Historien som landar bäst är en klassiker från novellsamlingen, den första berättelsen på dag tre i originaltexten. En ung och mycket kåt man, Masetto da Lamporecchio (Paulus Roséen), vill bli anställd på ett nunnekloster. Att anställa en vanlig man vore otillbörligt, så han spelar dövstum för att verka ofarlig. Planen går igenom: han får arbete och förverkligar sina våta drömmar. Ögonblicket när nunnorna i skjulet med Masetto stönar ”amen” är en av pjäsens komiska höjdpunkter.
Annars präglas pjäsen mest av mörk humor. Vid ett tillfälle ska ynglingarna leka pest eller kolera, vilket blir skrattretande mot bakgrund av epidemin i Florens. Ytterligare exempel på mörk humor: när utbrändhet beskrivs som den nya folksjukdomen eller när Filomena (Kema Krausner) berättar att hon lider av dödsångest. Kontrasterna mellan samtid och medeltid skapar komisk effekt – Rostvit får både yngre och äldre teaterbesökare att skratta. Boccaccio och teater kan vara kul.
Decamerone hade kunnat bli väldigt rörig; det är många scenbyten och många gestalter. Ändå är det lätt att hänga med. Den första scenen, som fungerar lite som historielektion, sammanfattar kontexten för pjäsen.
Parallellt utvecklas en intrig i själva ramberättelsen. Lauretta (Ania Sheja), syster till Filomena och Fiametta (Alva Jidesten), är en bastard, vilket skapar missämja på slottet. Trots att berättelserna upptar mycket speltid utvecklas karaktärerna i ramberättelsen. Skådespelarna gestaltar ungdomarna effektivt. Jag hade gärna sett mer av ramberättelsen, som ändå har en intressant premiss: sex överklassungdomar väljer att lämna misären i Florens. Bara detta får en samtida åskådare att rynka på ögonbrynen.
Novellsamlingen Decamerone blev en bästsäljare under coronapandemin. Även om corona är över finns det många andra kriser i världen idag som beror på människor snarare än virus. Med sina träffsäkra skämt om människans brister kanske pjäsen kan funka som copingstrategi för oss alla?
Decamerone spelar på Teater Tribunalen till 30 augusti
