Mansvrålet ekar från bebisen
Det är med ett vrål i ren och skär ångest som en mycket liten människa kommer till världen på Göteborgs Stadsteater. I en vuxen mans kropp (Mattias Nordkvist), iklädd ljusrosa badbyxor och med talets fulla förmåga, bär han på ett existentiellt allvar inför sitt storlilla väsen. När han hamnar i sin mors (Caroline Söderström) famn, uppskakad och ängslig inför världen som nu konkurrerar med hennes kärlek, blir hans första ord: ”Jag måste erkänna att jag blev lite besviken.” Så tar denna säregna berättelse om livets första tid sin början.
Med En mycket liten människa tillägnar filmregissören och numera teaterregissören Lisa Aschan föreställningen alla ”som har fött eller blivit födda”. Och det är också precis vad Aschan lyckas göra. För trots, eller kanske just på grund av, det absurda i att en fullvuxen man bärs runt av sin mamma och levererar stora betraktelser om livet, kommer En mycket liten människa förvånansvärt nära det verkliga. Greppet att låta två vuxna människor gestalta relationen mellan mor och bebis hade lätt kunnat stanna i det komiska. Men i Nordkvists och Söderströms så naturliga gestaltning av mor och barn – kanske som tydligast när mamman med all sin förmåga försöker hitta rätt med sin jättelika bebis – öppnas i stället något ömt och igenkännbart.
I såväl mor som son ryms behov, kamper och sorger. Barnet längtar tillbaka till livmoderns trygghet, där världen var enkel och tillhörigheten tycktes evig. Mamman försöker finna sig i allt det som moderskapet innebär.
Mellan dem finns en relation som ofta är svår och smärtsam. Barnet talar, men inför sin mamma förblir han just ett barn, ännu utan språk. Och kanske är det där igenkänningen blir som störst: Vi har alla varit det där barnet. Vi har alla blivit födda, men ingen av oss minns hur det var.
En av föreställningens största styrkor blir därmed Aschans egensinniga gestaltning av just den erfarenheten. Genom att ge den nyfödda en kropp och ett språk gör hon det förlorade påtagligt och sätter ord på det som annars ligger bortom minnet. Ett till synes enkelt grepp som i Aschans händer blir raffinerat och genialiskt – ömsom roligt, ömsom smärtsamt, och allra minst tankeväckande.
Till slut tycks de ändå hitta till varandra, mor och son. Skvalpande tillsammans i vattnet, som en återknytning till pjäsens, och livets, första början. Och kanske är det också där pjäsens sista igenkänning finns: i insikten om att man, oavsett om man fött eller blivit född, för alltid förblir just en mycket liten människa. En liten människa som vill bli älskad. Som vill tillhöra. Och som ibland bara vill tillbaka till det där skvalpande, trygga fostervattnet. Till tiden före det första ögonblicket. Innan det där allra första skriket.
En mycket liten människa spelar på Göteborgs stadsteater till 29 oktober 2026
Text: Emma Aurora Vehre