Maximalistisk kakofoni när Turteaterns Parzival tar över Dramaten
Turteatern tar över Dramaten! Eller det är åtminstone Marie Nikazm Bakken – Turteaterns (ett litet tag till) konstnärliga ledare – som under hösten tar över Dramatens lilla scen med den inte så lilla uppsättningen av Lukas Bärfuss pjäs Parzival, om hjälten med samma namn som vill bli riddare och drar ut i världen där han stöter på nekrofila kvinnor och pungsjuka män.
På Dramatens hemsida står det att Parzival inte delar några likheter med Wagners opera Parsifal mer än att de båda utgår från samma mytiska hjältesaga av medeltidsdiktaren (tillika riddaren) Wolfram von Eschenbach, men jag håller inte helt med. Båda verken framför det förvånansvärt buddhistiska budskapet i hjältens lärdomar (avsägandet av begär och medlidandets dygd) men framförallt är Wagner och Nikazm Bakken båda förtjusta i epiken och kräver publikens absoluta uppmärksamhet. De vill båda att verket ska skölja över en, gärna i timmar så att du riktigt vaggas in i myterna och berättelsernas värld. Nikazm Bakkens wagnerska maximalism genomsyrar föreställningen på Dramaten berättar-, skådespelar- och scentekniskt.
Scenen är uppdelad i flera lager. Framför ridån börjar vår hjältes resa och med tiden får den outtröttlige Razmus Nyström som spelar titelrollen (och den ende som aldrig byter roll eller går av scenen) lämna sin Gunilla Persson-liknande mor, överbeskyddande men kärleksfull (en av fler roller spelade av den alltid utsökta Elin Klinga!) och utforska scenen och världen, träffa på tappra riddare och sköna mör.
Bakom scenens ridå lurar en vallgrav som flertalet karaktärer faller ner i. Jag tänker särskilt på det stackars livrädda trädet som självmant hoppade, och på andra sidan den står en borg med en öppning till ytterligare en ridå vari ett nytt spelrum uppenbarar sig. Hela borgen ska på slutet helt rivas ner och avslöja en större värld bakom alltsammans. Alla dessa lager påminner om medeltidskonstens tvådimensionella sätt att måla, avsaknaden av djup för att främja symbolism och andlighet.Till skillnad från på medeltiden så leker man snarare med djupet på Dramatens lilla scen när Parzival fritt tar sig mellan de alla lagren, som väcker åskådarens intresse så och eggar egna föreställningar om var på scen det är möjligt vara och toka sig – för toka sig är precis vad de gör.
Maximalism är inte kaka på kaka! I Parzival är det schwarzwaldtårta på schwarzwaldtårta och ögonen riktigt kalasar på alla munsbitar till dekor, smink (Nathalie Pujol, Frida Ottosson), kostym och ljus (Christoffer Lloyd) som skär genom den rikligt bolmande scenröken. Dolly Parton hade sagt att det kostar mycket pengar för att få det att se så billigt ut! Den verkliga hjälten är scenografen och kostymören Julia Herskovits som har skapat en värld värd att leka i. Den påminner om ett barns ostädade rum som trots det första skräpiga intrycket har sin charm och interna logik. Dekoren är som kaosiga kojor – rekvisitan leksaker och skådespelarna som dockor man lät kriga och pussa varandra. Det är fröjdefullt att skåda!
För trogna Turteatern-fans känns flera grepp igen; populärmusik förklätt i ny genre (i detta fall medeltidsfantasi) som Turteaterfavoriten Shakiras Hips Don’t Lie sjöngs senast i Utvandrarna 1.0 (som det finns några få biljetter kvar till, knip genast din). Och helvetet är bara en bastu (även den på Turteatern) slutar liksom Parzival med ett nedrivande av dekoren.
Det är skönt att i stormiga tider som dessa få se något så opolitiskt och med sådan berättarglädje. Jag blir varm och trygg, kanske lite loj, som framför TVn. Mysigt med medeltidsmystik. Mysigt med kåta jungfrur och testosteronstinna riddare. Mysigt med Turteatern på Dramaten.
Parzival spelar på Dramatens lilla scen fram till den 18 november
