En föreställning som ger fysiskt avtryck
Vad gör man när man bor granne med en pågående humanitär katastrof? När huvudpersonen i Avgrunden, regisserad av Johannes Schmid, besöker ön Lampedusa i Medelhavet får han berättat för sig om flyktingkrisens konsekvenser. Först tänker jag på den stora strömmen människor som flydde 2015 men invånarna på Lampedusa vittnar om en tragedi äldre än så. Redan på 90-talet flöt människokroppar upp på stränderna och tomma, trasiga båtar guppade kusligt i horisonten.
Daniel Goldman levandegör Davide Enias monolog och gestaltar de olika berättarna med lugn och stor närvaro. Han spelar Davide själv, Davides tystlåtne far och cancersjuke farbror. Vi får även lyssna på en räddningsdykareberättelse och Lampedusas kyrkogårdsvaktmästare. Alla de olika rösterna vävs samman till en hjärtskärande pusselbit av vår samtidshistoria.
Djupet i Teater Giljotins scenrum gör att blicken sugs längre och längre bort. Den eleganta ljussättningen av Emil Olsson uppmuntrar illusionen av ett oändligt djup och förstärker temat av hav, förtvivlan, ensamhet, kyla och mörker. Vattendispensern som utgör en del av den sparsamma dekoren lyses upp konstant och effekten är effektiv när bubblorna mullrande och desperat lyfter mot vattenytan. När Goldman berättar om en räddningsaktion pulserar ljuset över scenen som vore de vågor på det fientliga Medelhavet. Det går rysningar genom min kropp. Det här är teater som gör ett fysiskt avtryck genom att vara en helt igenom mänsklig vädjan om hopp, liv och räddning.
Vid ett par tillfällen känns mina muskler blytunga och jag undrar om det kommer krävas mer än viljestyrka för att få loss armarna ur sina låsta positioner. Som fastnaglad sitter jag på min stol, oförmögen att röra på mig. Låsningen sitter i huvudet. Föreställningen ställer sådana kolossala frågor, omöjliga att svara på. Och kanske finns det inga svar, i varje fall inte på scen. Men frågorna upphör inte bara för att man känner hopplöshet. Istället blir de, precis som flyktingarna, fler och fler. Varje individ är en fråga i sig.
Hur kan så många människor riskera livet på osäkra båtar? Varför gör man det och under vilka omständigheter görs det på? Avgrunden är inte deras berättelse, vi får blott skymtar av deras liv, hopp, drömmar, rädslor och verklighet. Vilka var de och vad var de med om? Jag tvingar mig att tänka och fantisera. Svaren är både vackra och fasansfulla!
Avgrunden spelar på Teater Giljotin till 6 oktober
