Alla blir vittnen till asylprocessen i LIMBO
Vi är alla vittnen till vår tid och vår omgivning. Vi ser små förändringar som att löven börjar gulna, och stora förändringar som politiska vindar och globala konflikter. Det första är naturligt – vi ser sommarens slut, doftar höstens regn. Det andra är lika närvarande, men desto svårare att greppa. Vi hör om de som flyr sina land och de som får avslag på sina uppehållstillstånd. Nyhetsartiklar, videoklipp och reklamkampanjer låter oss begripa dessa processer och konflikter. På teatern däremot, öppnas möjligheten upp för oss att se, lyssna, dofta och känna djupt.
Föreställningen LIMBO av det tvärdisciplinära konstkollektivet Creators Society skapar under två dagar dessa ”teaterns förutsättningar” på Playhouse Teater i Stockholm. Pjäsen bygger på verkliga berättelser om ungas erfarenheter av asylprocessen i Sverige. En historia gestaltas, tagen ur Silvi Adourians verkliga erfarenheter av att komma till Sverige som liten, växa upp och gå färdigt skolan för att sedan stå inför migrationsverket på bara knän med ett ständigt hot att bli utvisad.
Silvi spelas med en enorm närvaro av Nathalie Varli som med sitt naturliga kroppsspråk och röstläge inte behöver övertyga någon. Vävt samman med Nathalies monolog är dansnumren i Ina Dowland Herreras koreografi. Dessa berättar samma historia, men sätter sig i kroppen. Som när dansarna (Ina Dowland Herrera, Aleksandra Jovic, Ingrid Corradini Andersö och Nyat Kibreab) i ett nummer lyckas fånga en känsla av obehag i korta, snabba mönster omkring Silvi, till en hård elektronisk rytm. Det uppstår en fin balans där Silvis stillsamma och råa monolog spricker, och blottlägger den energi och de känslor som bär upp hennes ord i dansen. Det lämnar en kroppslig paranoia hos publiken som sedan efter dansnumret maskeras av Silvis lugna närvaro.
Mot slutet av föreställningen gestaltas Silvi som vuxen. Hur hennes oro tar över hennes liv styrks av att scenen intas av andra ungdomar som med egna inslag förstärker ångesten som är hotet om utvisning. Rösterna, ångesten och ilskan växer från att alla står fint i led och berättar en efter en till att alla skriker i mun på varandra springande längs hela scenen. Allt för att sedan mjukas upp igen av Lujain Msotys gripande sång vars ilska och sorg tog sig ut till bänkraderna.
Varandes en person som sällan drabbas av fysiskt kroppsliga reaktioner, varken av komedi eller tragedi, så lyckas denna föreställning verkligen med något. Den snärjer in mig, inte minst när pjäsen avslutas med att den riktiga Silvi stiger upp på scenen med hennes röst från de intervjuer som hörs ur högtalarna. Här föll till och med tårarna.
Som kontrast till dagens ökade polarisering och allt tuffare retorik, blir konsten som lyckas stå i mitten av alla konflikter, viktig. Den pekar inte ut någon eller något, utan speglar bara verkligheten. Teaterns roll i en debatt om asylprocesser och migration blir här tydlig, det handlar just om att vara vittne till sina medmänniskor, på riktigt.
LIMBO spelas den 29-30 augusti på Playhouse Teater.
Text: Valdemar Tegeström Wolgers
