Satir, raggsockor och kulturpolitisk kamp
Passande nog hade Gertrud Larssons kommentar i den pågående teaterdebatten publicerats samma dag som jag tog mig till Falun och Dalateatern för att se gästspelet av hennes pjäs Mecenatens återkomst. En pjäs som föddes när hon själv deltog i en tyst manifestation 4 december 2024 under riksdagens kulturpolitiska debatt. Plötsligt kliver kristdemokraternas kulturpolitiska talesperson Roland Utbult upp i talarstolen och deklarerar att vi är i ett kulturpolitiskt paradigmskifte och om nödvändigheten i “mecenatens återkomst”, och refererar till Nadezjda von Meck, som var kompositören Tjajkovskijs mecenat.
Pjäsen inleds med att Gertrud, som spelar sig själv, berättar om att hon försökt få pengar till att spela en pjäs om kulturpolitik, och tack vare Utbult nu fått den briljanta idén att skaffa sig en mecenat. Problemet är bara att hitta en villig miljardär bland alla femhundra som finns i Sverige. För vem skulle inte vilja skänka pengar till en grupp kvinnor på 50-plus som vill göra satir om kulturpolitik? Det blir enkelt! Eller ja…
För en som driver friteater blir igenkänningen i flera scener nästan obehagligt påtaglig. Bläddrandet i Kulturrådets fackspråkliga dokument, avslag efter avslag, den konstanta stressen att hitta finansiering och all tid som måste läggas på administrativt arbete, snarare än konstnärligt. Bristen på pengar leder till att två av skådespelarna behöver gestaltas av raggsockor, dock gör inte det så mycket för alla dockteaterföreställningar verkar ju få bra recensioner enligt Gertrud. Anna-Lena Efverman gestaltar dockorna stora delar av föreställningen och gör det med fantastisk dråplig humor men som också tangerar något allvarligare.
För ensemblen i pjäsen landar det till slut i att Gertrud (och dockorna), hittar sin mecenat i von Mecks kriminella barnbarnsbarn i Dimitri i Skarpnäck. Det slutar med att de inte ser någon annan utväg än att genomföra en rad mystiska, men ack så roliga, olagliga handlingar för att kunna skramla ihop pengarna så vi till slut kan få en föreställning.
Ensemblen är riktigt samspelt. Jenny Svenberg på piano kommer med helt rätt infall för att kontra Gertruds utläggningar, och hennes musik ackompanjerar föreställningen väl. Men föreställningens absoluta styrka är den sylvassa satiren som slår uppåt och hugger precis där den ska. Den når även utanför scenen. Som när ensemblen mutar mig och Falu Kurirens recensent med öl för att få bra recensioner.
I varje föreställning medverkar gäster, och på Dalateatern fick deras egna Mala Kyndel sjunga en finstämd cover av Du är den ende och dramatikern och regissören Maria Blom läsa ur Masjävlar. Mecenatens återkomst avslutas med en dystopisk bild av framtiden där kulturarbetare får stå utanför snabbmatsställen med QR-koder runt halsen medan de gör en liten dans inför sin hungriga publik.
I sin krönika i Expressen menar Larsson att teatrarna inte bör vara återvinningsstationer för adaptioner. Och här någonstans ligger grunden till mycket av bra teater: texten. Texten behöver vara kvalitativ. Och det visar hon och ensemblen under tisdag-kvällen. Manuset är ytterst välformulerat. Med minimal (läs: noll) budget kan man skapa magi ändå. Det visar Larsson och kompani. Med små grepp, välskrivet manus och en enorm tro på teaterns kraft.
Och något slår mig efter föreställningen, det känns som en kärleksförklaring till teatern, men också till alla oss som arbetar med teater. Igenkännandet är högt och allt för ofta skrattar jag tills jag kiknar. Men någonstans sätter jag ändå skrattet i halsen och inser att det Gertrud Larsson har skapat med Mecenatens återkomst är en allvarlig uppmaning till kamp.
Den där ölen som muta då? Såklart är jag lika omutbar som mina andra recensentkollegor! Men så mycket kan jag säga att den inte hade behövts. För Mecenatens återkomst är så pass bra som aktuell kulturpolitisk teater kan vara. Och jag känner bara: Ge mig mer. Så här ska teater svida och beröra!
Mecenatens återkomst spelas på turne fram till 31 augusti
