AI-Ibsen fylls av distraktioner i Gengångare
När Malmö Stadsteater moderniserar Ibsens Gengångare tar regissören Timofey Kuliabin hjälp av AI-genererad intervjuteknik, bruten kronologi och en psykedelisk scenografi. Resultatet blir ett hypermodernt drama där stil och form tar över berättelsen.
I Malmö Stadsteaters bearbetning av Gengångare möter vi familjen Alving och deras närmaste krets en vecka efter händelserna i Ibsens mörka familjedrama. Familjen som utåt sett levt ett syndfritt liv bär på hemligheter som hotar att komma upp till ytan. I centrum står änkan Helene Alving (Cecilia Lindqvist) och hennes son Osvald, vars död nu ska undersökas. En AI-röst som dånar i högtalarsystemet förhör familjen i jakten på vad som egentligen hänt. Berättelserna börjar snart motsäga varandra och familjens hemligheter blottas, samtidigt som karaktärerna tvingas rekonstruera och återuppleva sådant som redan hänt. Den döda sonen Osvald, spelad av Martin van Engers Hendrikse, kliver med zombieliknande rörelser plötsligt in på scen och sätter skräck i sin publik som gengångare. Något som får gränsen mellan dåtid och nutid att upplevas ännu mer flytande.
Ensemblen tar sig in och ut genom dörrar på en svart, halvcirkelformad scen. Ovanför dörrarna rör sig psykedeliska prickar och former i Alexander Lobanovs videoprojektioner som färgas och förändras i takt med det som händer på scen. Det skapar en visuell förlängning av föreställningen och blir stundtals mer konstverk än traditionell scenografi. Ljus, video och rörelse skapar tillsammans en snygg och nästan hypnotisk helhet.
Ändå är det inte scenografin som bär upp föreställningen, utan skådespelarna. Cecilia Lindqvist är särskilt stark som den ångestfyllda Helene Alving, där rädsla och förtvivlan kommer fram både i intensiva utspel och i avvaktande stunder. Martin van Engers Hendrikse lyckas gestalta gengångaren Osvald som både skrämmande och sårbar – ett ängsligt barn som trots sin vuxna ålder söker trygghet hos mamma. Samspelet mellan dem är laddat och i spelet finns en nerv. Konflikterna skruvas åt, hemligheterna vecklas ut och föreställningen tycks hela tiden bygga mot ett avgörande ögonblick. Men när det väl kommer och alla sanningar blottläggs förlöses ändå aldrig spänningen.
Dramatikern Roman Dolzhanskiy och regissören Timofey Kuliabins försök att göra en modern tolkning av Ibsens klassiska drama får berättelsen att hamna i skymundan för formen. Att förnya pjäsen med rösten av en känslokall AI tillför inte något till upplevelsen, utan faller platt och känns omodernt. AI-användningen framstår ogenomtänkt när rösten ibland är allvetande och ibland ovetande. Greppet blir ett uttjatat försök att vara relevant och en distraktion från det som faktiskt fungerar i föreställningen – skådespelet. Om frågorna hade kommit från en mänsklig motpart hade dialogerna kunnat bli mer dynamiska och inte resulterat i de utdragna monologer som följer till svar på datorns frågor.
Först mot slutet blir kronologin tydlig, efter att fragmenten successivt byggt upp berättelsen i en blandning av då och nu. Det blir publikens jobb att pussla ihop kronologin och förstå vad som är rekonstruktion och vad som faktiskt hänt. Även detta blir en distraktion från dramatiken. För att inte tala om skärmen där psykedeliska prickar fortsätter ropa efter publikens uppmärksamhet. De många elementen blir i slutändan mer distraherande än betydelsebärande.
Trots starka skådespelarinsatser och en visuellt slående scenbild lämnar Gengångare en känsla av att något saknas. Det är en snygg och ambitiös föreställning, men som ibland är för intresserad av att testa gränserna för vad teater kan vara.
Gengångare spelar på Malmö Stadsteater till 24 oktober.
