Killar i Rosengård når inte fram
I Rosengård möts en far och son i en berättelse om kärlek, ångest och rädslan inför att gå samma väg som en kriminell bror. Killar är en föreställning med starka skådespelarinsatser och som behandlar ett viktigt ämne men vars manus inte lyckas bära hela berättelsen.
Efter två års samtal med unga killar om vänskap, drömmar, rädsla, framtid och kärlek har regissören Hedvig Claesson och dramatikern Nanna Berner skapat föreställningen Killar. Rösterna kommer bland annat från barn på SiS-hem och fritidsgårdar, och har format föreställningen till ett försök att lyssna på dem som sällan hörs.
I centrum står en pappa-son relation som utspelar sig i en lägenhet i Rosengård på Malmö stadsteaters satellitscen i samma område. Pappa Florjan, spelad av Bashkim Neziraj, och sonen Emir, spelad av Yakin Mestour Bustos, möts i vardagliga samtal om skola, jobb och restaurangbesök. Diskussionerna spiller förutsägbart över till Emirs bror Ali som fallit in i kriminalitet. Scenerna mellan far och son präglas av konfrontationer där Florjan pressar Emir om skolan och hans allt närmare koppling till kriminaliteten. Ju mer Florjan försöker få honom att välja en annan väg, desto tydligare blir Emirs ångest och panikattacker. När både mamman och brodern hastigt försvinner börjar också livet runt Emir att rämna.
Som starkast är föreställningen i relationen mellan Emir och Florjan. Ingenting står i vägen för kärleken mellan far och son, och i de känslomässiga stunderna mellan dem blir Florjans alkoholproblem och saknaden efter halva familjen synlig. Samtidigt försöker han stötta Emir som dras allt närmare kriminaliteten. För Florjan blir det svårt att vara den pappa Emir behöver och här skildras deras relation som både mänsklig och kärleksfull. En kontakt präglad av en svårhanterlig distans där samtal om brodern och mamman tystas ner och gör det svårt att verkligen nå fram till varandra.
Det är i den motsättningen föreställningen blir som mest mänsklig, mycket tack vare Bashkim Neziraj och Yakin Mestour Bustos. Neziraj låter faderns frustration och kärlek synas i tonfall och kroppsspråk, medan Mestour Bustos gestaltar sonens ångest och vilsenhet genom ett rastlöst kroppsspråk och känslomässiga utspel. I deras samspel finns en värme och närvaro som gör relationen trovärdig och som gärna hade kunnat utgöra en större del av pjäsen.
Mindre lyckat blir de alltför många retrospektiva minnena av Emirs förlorade bror. Dansinslagen i tillbakablickarna blir stela i sitt sammanhang och bryter plötsligt av den annars realistiska vardagen mellan far och son. När tempot och samtalen gång på gång stannar upp för Emirs monologer förlorar föreställningen sin rytm. Styckena, tänkta som ångestladdade och kärleksfulla minnen av brodern Ali, saknar i Nanna Berners manus ett naturligt sceniskt flyt. Liksom hur försöken att plötsligt växla över till slang och förortsspråk blir alltför påklistrat, utan någon motsvarighet i samtalen mellan Florjan och Emir. Replikerna upplevs mer memorerade än levande, och det förblir oklart vad monologerna ska tillföra när de gång på gång stoppar tempot. Till slut blir det svårt att se dem som något annat än utfyllnad.
Kanske är jag inte den självklara målgruppen för en pjäs som vill ge röst åt unga killars liv i skuggan av gängkriminalitet – något som förstås påverkar min blick på manuset. Ändå är det mest när språket blir abstrakt och monologerna saknar riktning som föreställningen tappar kontakt med mig som publik. Därför är det också synd att det mest levande i pjäsen – relationen mellan Emir och Florjan – inte får ta större plats på scen.
Killar spelas på Malmö Stadsteater Rosengård och på Studion till 16 december.
