Är detta vår tids Killinggäng?
Häromveckan kom beskedet att Killinggänget gör comeback. För den som inte orkar vänta till sommaren 2027, och som efterfrågar en mer intim spelplats än Globen, är scenkollektivet Autodramatik med den nyskrivna pjäsen Skönheten på Rålambshovs gård ett rätt värdigt substitut.
Istället för Robert Gustafsson med en uppstoppad iller får ni en pantomim-tjackad Elis Monteverde Burrau med en nallebjörn. Istället för Lasse Kongos haranger får ni en brölande marxist-sidekick av Albin Duvkär. Allt under den underbart fåordige dramatikern Ludvig Köhlers konstruktion, som i sin Schyffertska t-shirt med tryck + långärmad tröja, agerar kvarleva från det 90-tal som föreställningen konsekvent ekar mot.
Premissen är enkel: Eva (Evelina Jakobsson Potenciano) har bjudit till fest och på gästlistan står en minst sagt eklektisk skara bekantskaper. Deras enda gemensamma nämnare är att de längtar efter Eva, och efter någon slags skönhet i tillvaron. Men hur får man fatt på skönheten (och Eva) i det postmoderna tillståndet präglat av mobilskärmar och liberalistiskt förfall? För att reda ut saken måste persongalleriet av magiker, skådespelare, musiker och en drös av litteraturvetare/poeter vända sig till varandra. Helst vänder de sig dock mot bardisken.
Även om Johan Holmberg i rollen som den halvalkade skådespelaren Jurek Holmgren (eventuellt Jonas) konstaterar att han är för gammal för ironi så tycks inte vår samtid vara det. Tvärtom. Ironin blir till den rustning som alla bär, strider i, och bara ögonblicksvis lyckas kliva ur. “Här är inget på riktigt, allt är på låtsas och lite på riktigt” konstaterar Edda Edlunds observerade bartender. Föreställningen blir således en meta-uppgörelse med jaget i en jag-centrerad värld. Hur fan når man egentligen fram till något äkta? Någons förslag är teater, Skönheten tycks vara resultatet av den tesen.
När karaktärerna får pröva sig fram genom att stångas och leva ut sina självömkande, osäkra register blir den komiska sprängdegen som mest explosiv. Det blir bjussigt och lekfullt vilket färgar såväl text som scenrum. Efter en vodkaservering till publiken är det svårt att själv inte ryckas med av det festliga arrangemanget. Att Hannah Wikforss-Greens regi definieras av skilda spelarter och flängiga scenerier bidrar snarare till charmen än tummar på kvaliteten.
Tyvärr ges alla karaktärer demokratiskt lika mycket utrymme. När ett gäng stövlar ut för att röka cigg gör ett nytt entré, och vad som hade kunnat funka som ett verktyg för att skruva upp tempot får istället motsatt effekt. Med en till antalet mer koncentrerad ensemble hade konflikterna kunnat broderas ut. The more the merrier leder i detta fall till att det ibland blir svårt att se karaktären bakom uläggningen, något som funkar ett tag men som i längden inte kan bära hela scener. Med sin 2-timmars speltid hade man kunnat kosta på sig att skära en del för en mer stringent föreställning.
Där Killinggänget drev med 90-talets populärkulturella fenomen driver Autodramatik främst med sig själva, och påpassligt så i en tid där individen står som överordnad. Ska man fylla Globen om 30 år krävs nog en mer aktiv dramaturg och en ironi som sträcker sig utanför den egna kretsen. Känslan är dock att Autodramatik trivs rätt bra i den småskaliga form som man med Skönheten visat sig behärska.
Skönheten spelas på Rålambshovs gård till 30 augusti
