Årets bästa album – 2025
Det är den tiden på året igen. Förutom att man ska bråka med någon släkting på julbordet, föräta sig på halvtaskig julmat och leta upp någon att grovhångla med på tolvslaget så har KULT Magasins musikredaktion arbetat ivrigt hela vintern med att utnämna årets bästa album. Phoebe Bridgers, Kendrick Lamar och Charli xcx är bara några som fått hedersomnämnandet. Men i år var det jämnare än någonsin.
I denna lista har vi rankat och valt ut årets 30 bästa album, med tillhörande motiveringar. Vi har även samlat alla album i spellistan Årets bästa album 2025. God jul och gott nytt år och må 2026 komma snabbare.

30. APONIA – Svart Ridå
När Kent tackade för sig 2016 lämnade Eskilstuna-pågarna ett hål i den svenska folksjälen och även om de återförenades för en handfull sömniga konserter på Söders telefonkiosk, hade många av oss gått vidare och börjat jaga efter nyare och intressantare grejer att fylla tomrummet med.
Jakten är som tur över. Svart Ridå i allmänhet och APONIA i synnerhet är en skänk från ovan och plockar med kirurgisk precision russinen ur Kent-kakan. Det är mörkt utan att vara ängsligt och hårt utan att vara överdrivet. Den Malmöbaserade trion lyckas destillera Jocke Berg-faktorn och göra något alldeles eget av den. Må de sälja ut 3Arena inom en snar framtid.
Daniel Miettinen-Singhateh

29. HISINGEN TAXI DRIVER – TOMMA INTET
HISINGEN TAXI RIDER är atmosfärisk poprock av hög rang signerat Västkustbandet TOMMA INTET, som nu har fyra album och strax 10 år under bältet. Ändå lyckas bandet fortsätta förnya sig själva genom en första platta helt på svenska, som därtill tillhör deras bästa. Redan vid släppet av singeln FUGLESANG väcktes en nyfikenhet inför den kommande plattan, och i maj visade den sig vara befogad. TOMMA INTET är ett sånt band vars sound replikerar deras bandnamn så bra att man inte vet vilket som kom först, och de är precis så oförutsägbara som de själva vill vara där den enda röda tråden är utforskandet av ett musikaliskt tomma intet. En sak är däremot glasklar: det slutar inte klicka i det här kollektivet.
Alec Gullström-Hughes

28. Vita skelett och vita pärlor – Jonathan Johansson
Vita skelett och vita pärlor är ett syntpoppigt sommarsoundtrack som varvar samhällskommentarer med självbiografisk enkelhet. Vardagens monotoni förvandlas till en behaglig tillvaro när rader om scrollande och vem som orkar handla sätts till avslappnade, somrigt sprakande beats. Samtidigt flyter scener från livet i Stockholm ihop med varma medelhavstoner, och bilder från Bibeln och antikens Rom. Jonathan Johansson visar att han inte är rädd för att sakta ned och låta verkligheten tala.
Holger Claesson

27. Another Life – Horse Vision
Stockholmsduon Horse Vision släppte under året det lekfulla och gränsöverskridande debutalbumet Another Life. Soundet pendlar snabbt, men med en tydlig röd tråd, mellan shoegaze, ambienta inslag och mjuk elektronisk indie. De lågmälda och flytande låtarna är stundvis påträngande skarpa och slår verkligen till. Tonerna på albumet är dränkta i ett tjockt lager tjärig nostalgi som inte går att tvätta av. Det finns många nivåer av spåren som samples av gamla poplåtar, inslag av fiol, släpiga och slående texter och ett konstant brus som gör lyssningen ännu mer omfamnande. Ett minnesvärt album som verkligen sätter duon på kartan.
Allis Sääsk Berglund

26. Midnight Sun – Zara Larsson
Att Zara Larsson är en råtalang är ingen nyhet, det har svenska folket fattat sedan typ 2007. Man skulle kunna tro att någon som varit i gemet så länge som Zara till slut skulle crack under pressure. Men i stället är hon kompromisslöst sig själv, och det är just därför det funkar. Musikaliskt är Midnight Sun en samling pop-bangers som för tankarna till Madonnas Ray of Light och Britney Spears Blackout. Därutöver bjuder Zara på sig själv, med en aggressiv Y2K-estetik à la Lisa Frank och samples från Big Brother. När Midnight Sun kommer på skruvar man upp volymen, pillar in en vit snus och känner sig pinsamt mycket stolt över att vara svensk.
Linnéa Sventorp

25. Jonatan – Yung Lean
Yung Leans Jonatan är hans mognaste projekt hittills, där han leker djärvt med genrer, avskalade beats och träffande, nakna texter. Albumet förenar de olika musikaliska identiteter som Lean samlat på sig under åren och visar en enklare sida av honom. Det känns ovant att höra cloud rap-artisten lägga så mycket emfas på röst och berättande, men det är en roll som klär honom bra och mynnar ut i en vacker skildring av nykterhet och livsöden.
Johanna Fröde

24. Live Laugh Love – Earl Sweatshirt
Live Laugh Love blåser förbi i en paradoxalt långsam fart. Beatsen släpar och likaså gör Earl Sweatshirt. Han låter friare än någonsin, som om han inte har något att bevisa. Den korta speltiden verkar i detta fall till hans fördel, där varje spår blir som fragment eller sketcher av ofullständiga låtar. Det är som att möta Earl och hans musik innan den ännu har formats rent ut, i ögonblicket av potential. Earl tar vara på detta utrymme. Han biktar sig. Men precis när du börjar greppa det han talar om, så är skivan över. Precis som titeln föreslår – leva, skratta, älska och sen är allt slut.
David Brignoli

23. Sharon Van Etten & The Attachment Theory – Sharon Van Etten & The Attachment Theory
Sharon Van Etten har på sin senaste platta kollaborerat med sitt eget band The Attachment Theory – resultatet är en mörkare och punkigare ljudbild än vad hon någonsin vågat närma sig. Redan från start märker man en skillnad. Albumets första spår Live Forever byggs sakta upp till ett vackert crescendo. Den elektroniska aspekten fungerar som ett ankare, där den stadiga pulsen av en bassynt tillåter Van Etten att sväva fritt ovanför. Idiot Box väver samman hennes skarpa samhällskritik med en musik som påminner om Joy Divisions punkiga dansrock. Den nya vinkeln som Van Etten och hennes band tar visar att hon kan skifta form och fortfarande göra det intressant.
David Brignoli

22. En sista räddning – Kallsup
Aladdinasken blir mindre, plånboken blir tunnare och längtan efter maximalismens fornstora glansdagar större. Frukta ej, säger Kallsup, och bjuder på 42 minuter av extra allt. Är du sugen på kopiösa mängder reverb? Givet. Vill du skölja ner det med honungslena basgångar och låtskrivande som får My Bloody Valentine att rodna? Lätt! Att lyssna på En sista räddning är som att sjunka ner i soffan efter en brutal långpanna på jobbet – det känns självklart, och aldrig någonsin har något känts så rätt. Örebro-sextetten sätter fingret på shoegaze-pulsen och levererar ett debutalbum i högsta klass.
Daniel Miettinen-Singhateh

21. Once Upon A Time… In Shropshire – Jerskin Fendrix
Jerskin Fendrix senaste album är lekfullt och oväntat – varje spår är en överraskning som praktfullt vecklar ut sig framför lyssnaren. Skivan genomsyras av en skevhet som förvånar och förundrar, där ömsom simpla, ömsom kaotiska ljudbilder stöter mot Fendrix djupa, trygga röst. Texterna är storartade och sagolika, fyllda av en nostalgi som aldrig blir övermäktig. Precis som titeln antyder känns albumet som en storslagen berättelse om ett litet engelskt grevskap, där historierna flätas samman och produktionerna studsar mot varandra. Resultatet blir ett uppfinningsrikt album som förkroppsligar den musikaliska definitionen av whimsical – och skapar något alldeles nytt. Once Upon A Time… In Shropshire är fullständigt magnetiskt i all sin nyckfullhet.
Daria Spitza

20. Willoughby Tucker, I’ll Always Love You – Ethel Cain
Låtskrivaren Hayden Silas Anhedönia välkomnar lyssnaren tillbaka till den gotiska amerikanska södern och musikpersonan Ethel Cain i sitt senaste studioalbum om trånande, religion och längtan ut från småstaden. Ljudbilden är utdragen, berusande och repig som en gammal skiva. Tonerna och orden känns slitna, utnötta och återbesökta tankar som verkligen slår rot hos lyssnaren. Skivan följer en ung Cain i saknaden efter hennes high school-lover Willoughby Tucker.
Insprängda bland låtarna hittar vi tre instrumentala interludes som verkligen bygger på denna filmiska värld som Cain byggt upp. Albumet befinner sig i ett hemsökt och ödsligt musikaliskt landskap, en övergiven plats som blivit övervuxen. Det finns en sårig relation till det förflutna, en saknad och rädsla för den som gör musiken myllrande. Willoughby Tucker briljerar med spår som Nettles med starka inslag av country och den distade Fuck Me Eyes. Ett efterlängtat, sökande och vackert album som verkligen bygger på Ethel Cains gospel.
Allis Sääsk Berglund

19. caroline 2 – caroline
Det brittiska postrockbandet caroline andra album, caroline 2 är betydligt mer tillgänglig än debuten caroline från 2022, utan att för den skull förlora sin avantgardistiska nerv. Ljudbilden präglas av elektronisk manipulation, men dessa inslag balanseras skickligt mot mer traditionella musikaliska grepp. Gitarrer används ofta som verktyg för brus och textur, ibland processade till oigenkännlighet, men samsas också med stråkar och akustiska element. Fokus ligger mindre på melodier och riff och mer på att bygga stämningar och känslolägen. Resultatet är en ljudvärld som rymmer längtan, nostalgi, olycklig förälskelse och försiktig glädje. Med små medel lyckas bandet skapa något både gripande och mäktigt. Användningen av mobilinspelade demos, särskilt märkbart på spåren Coldplay cover och When I Get Home, bidrar till en stark känsla av närvaro och autenticitet, där det fria och sårbara får ta plats.
Linnéa Sventorp

18. Fancy That – PinkPantheress
Storbritanniens kanske hetaste artist de senaste åren är såklart ingen mindre än PinkPantheress. Med sitt mixtape, Fancy That, gjorde hon den saken ännu tydligare. Genom att blanda jungle och UK Garage gör hon denna anglofila mix poppig och radiovänlig, men utan att tappa sin edge eller förlita sig på dumma hookar. Hon har skapat ett mixtape som gör i princip allt rätt. Det är ett mixtape att förfesta till, att göra ens dagliga bussresa något sexigare eller att peppa sig med inför den där dejten man taggat till inför länge. Med sina breakbeats och charmiga texter så funkar Fancy That bättre än antidepp med att ge lyssnaren en rejäl dos serotonin.
Gustav Stjernkvist

17. DeBÍ TiRAR MáS FOToS – Bad Bunny
Det är bråda tider på andra sidan Atlanten. Ovillkorlig isolationism står högst upp på agendan, och som sig bör finns det alltså inget värre än en Super Bowl Halftime Show på spanska. Låt glömma att Puerto Rico är ett amerikanskt territorium och Bad Bunny är en av världens största artister – no hablamos español. Diagnosen är således ställd, men vad göra för att rädda oss från denna jänkarsjuka?
Räddningen stavas DeBí TiRAR MáS FOTos, ett album så ofrånkomligt drypande av lokalpatriotism och latinamerikanska toner att det enda man kan göra är att ställa sig upp och svänga på höfterna. Albumet blandar friskt mellan traditionell instrumentation och modern reggaeton, en kombination som stötts och blötts i evigheter men som här moderniserats och utförs med absolut bravur. Super Bowl är totalt ointressant för alla utom amerikanerna själva, men nog är tv-apparaterna påslagna världen över när Bad Bunny river av denna pärla till album.
Daniel Miettinen-Singhateh

16. Iris Silver Mist – Jenny Hval
Otaliga experimentella inslag fick ta plats när Norges konstpopdrottning Jenny Hval återvände. Med sina genrefusioner, ambientsyntar och fältinspelningar är Iris Silver Mist ett album som behandlar den konstnärliga processen. Låtarna har titlar som The artist is absent och I want the end to sound like this. Hval sjunger om hur det känns att stå på scen och reflekterar över de livsval som fört henne till just denna stund samt spekulerar om alternativa ämnen hon hade kunnat skriva sina låtar om. Ibland sjunger hon till och med om själva inspelningsprocessen – hur hon sitter framför datorn och funderar på nästa stilval. Resultatet blir att albumet liksom växer fram samtidigt som man lyssnar på det. Dåtid och nutid smälter ihop. Musiken är flytande, trevande och obeständig. Kanske som parfymen vars namn skivan tagit.
Holger Claesson

15. West End Girl – Lily Allen
Ett av årets mest omtalade album är också ett av de trettio bästa enligt oss på KULT Magasin. Lily Allens West End Girl har varit snackis av många olika anledningar. Det konceptuella och kronologiska albumet berättar i blottande detalj om en publik otrohetsaffär och lämnar inget osagt. Ljudbilden är stegrande med medryckande elektronisk puls och enkla melodier. Texten och Allens skickliga berättande är det som verkligen ger detta album tyngd.
And who the fuck is Madeliene? Det finns något väldigt filmiskt i uppbyggnaden av detta album som pendlar mellan Allens egna berättande, återberättade telefonsamtal och en ilska som sakta växer. Albumet är lika mycket en exposé som ett sorgearbete som Allen skrev under spannet av 16 dagar. Ett sårigt, skvallrigt, naket och skickligt album som absolut ska lyssnas på i ett svep.
Allis Sääsk Berglund

14. Lotus – Little Simz
Med en dramatisk stämningsansökan angående en skuld från barndomsvännen Inflo hängande över hennes huvud har det varit ett hektiskt år för Little Simz. Men för en så bra artist som britten är, brukar ilska av det slaget bara kunna kanaliseras till något bra, och det gjorde det redan på Lotus första spår, Thief. Med den osubtila låttiteln sitter man på stolens kant redan från minut ett, särskilt när man hör textrader som totalt suddar ut det sista som går att räddas från barndomsvänskapen. Albumet flyter sedan på fullständigt sömlöst såsom ett bra hiphopalbum ska, med klassiska flows varvat med modern produktion signerat den hyllade producenten Miles Clinton James. Att Lotus blev en succé gjordes extra tydligt för alla som närvarade vid Way Out Wests kanske bästa set i somras, när Simz hade albumgästerna Obongjayar och svenska Yukimi som vapendragare på scen.
Alec Gullström-Hughes

13. viagr aboys – Viagra Boys
Viagra Boys största styrka är att skriva om samtiden på ett sätt som fångar större tendenser och tillstånd samtidigt som det känns djupt personligt. Genom att pricka in referenser som är precis på gränsen mellan det absurda och vardagliga, lyckas de trycka in 20-talets skitiga tillvaro i en dansant, arg och förlösande platta. Kritik mot konsumtionssamhället och samtidens profeter, som säljer hälsokurer likt tjack och utlovar snabba lösningar för ett bättre liv, avhandlas med en rasande energi.
Det cyniska, karga synsättet dominerar albumet, som på spåret Uno II, som är skrivet från perspektivet av en hund. Stundtals skymtar dock en ömhet, som på uppgivna Medicine for Horses, där humorn är omöjlig att skilja från sorgen. Viagr aboys väjer inte med blicken, faller inte för sentimentalitet eller ömkande; den lyckas förkroppsliga människans tillstånd utan floskler eller omvägar, allt levererat över hårda riff och melodier som inte går att värja sig mot.
Daria Spitza

12. Essex Honey – Blood Orange
Med Essex Honey presenterade Dev Hynes sitt femte album som Blood Orange, och det är ett album där både texter och musik bär tyngd. Arrangemangen rör sig fritt mellan genrer och uttryck, men utan att något enskilt element dominerar. Allt flyter samman till en tät helhet. Träblås samsas med vad som låter som improviserade cellopartier och en rad gästspel från artister, såsom Lorde, Mustafa och Caroline Polacheck. Dessa stjärnor placeras dock aldrig i förgrunden, utan behandlas som ytterligare instrument i ljudbilden. Musiken är full av oväntade förskjutningar och tvära kast, där låtar kan förändras drastiskt mitt i, ibland för att sedan lösas upp helt. Tematiskt kretsar den kring tid, förlust och att befinna sig i ett mellantillstånd (särskilt tydligt på Somewhere in Between). Mellan ungdom och åldrande, ordning och kaos och att försöka hitta stillhet i en tid av förändring. Det är en vacker och atmosfärisk lyssning.
Linnéa Sventorp

11. Baby – Dijon
Fyra år efter sitt debutalbum släppte Dijon äntligen sitt andra album Baby, och internet blev helt tokigt. Produktionen är maximalistisk, experimentell och riktigt maffig. Varje låt målar ett nytt ljudlandskap som är helt unikt, samtidigt som det bildas en röd musikalisk tråd genom albumet. Både beats och text känns som ett collage över livshändelser och reflektioner. Kaoset i de spontana vändningarna och utropen i låtarna känns inte ogenomtänkta, snarare precis tvärtom. Genialiteten i Baby ligger just i hur varje märklig ton känns perfekt avvägd med imponerande musikalisk precision.
Johanna Fröde

10. Birthing – Swans
Disclaimer: Att sätta igång Swans Birthing – eller vilket som helst av deras album – i ett socialt sammanhang är ungefär som att kolla på Schindler’s List på första dejten. Gör inte det.
Skämt åsido är Swans svåra att gilla, men precis som opiater är de svåra att göra sig av med när man väl har börjat. Birthing med sina mastodonta två timmars speltid, uppdelad på sju spår rymmer allt från stora orkestrala stycken till malande krautrock, mörk folkmusik och ljud man kanske kan föreställa om man kör ner frontalloben i en stenkross. Swans sista album att fokusera på “all-consuming sound worlds” (den termen får förklara sig självt) i både ljud och lyrik, är ett episkt livsverk och en fullkomlig motpol till allt vad modern popmusik är.
Gustav Stjernkvist

9. Big City Life – Smerz
Knappast någon har väl missat superhiten You got time and I got money, som gick varm på sociala medier i våras. Den norska duon Smerz, bestående av Catharina Stoltenberg och Henriette Motzfeldt, har tagit världen med storm detta år med albumet Big City Life. Det finns något mystiskt och melankoliskt i både text och produktion som speglar den stora, mörka staden. De tunga syntbasarna låter likt citypulsen och det monotona röstläget uttrycker den existentiella känslan av ständig upprepning – åka till jobbet, jobba, åka hem, repeat. Men Smerz leker med denna “tråkighet” genom att verkligen ge sig hän det lite märkliga och sublima med fuzziga gitarrer, drömska syntar och intensiv percussion. Texterna är vackra och brottas med osäkerhet, ambivalens och intimitet. Smerz släpper verkligen lyssnaren tätt inpå det skrämmande och obekväma. Det är ett perfekt album för när man är på väg hem en sen kväll och är på gränsen till ett nervöst sammanbrott.
Johanna Fröde

8. I Love My Computer – Ninajirashi
I svallvågorna av fjolårets överlägset bästa album (enligt KULT magasin) föddes en nästan perfekt dualitet. Debutalbumet från australiska producenten Ninajirachi är mer eller mindre ett BRAT för de introverta, men där energin har allt annat än minskat, snarare tvärtom. I Love My Computer består av distade, överdrivna versioner av hyperpop, electroclash eller i vissa fall, fullkomligt oväsen. Albumet låter aldrig lyssnaren förutsäga vad som kommer hända härnäst. Samtidigt som den maniska musiken maler över lyssnaren slösas inte en sekund av att inte vara besatt över internet, teknologi, Pokemons och gör sovrummets fyra väggar till en hel dimension. Några standouts är “I wanna fuck my computer/cause no one in this world knows me better” och “FL Studio free download in my search history”. Det är som om teman som kärlek, fest och sex som ofta beskrivs som något utåtgånget, fått ett introvert perspektiv utan att missunna sig något av det.
Gustav Stjernkvist

7. ICONOCLASTS – Anna von Hausswolff
Anna von Hausswolffs sjätte fullängdare är en monstruöst stor sammanslagning av explosiv postrock, glittrande crescendon och ominösa dronelandskap. Dynamiska kompositioner där saxofon och pulserande trummor står i centrum som varvas med rent serena stunder. Där bildar cinematiska stråkar och orgel en eterisk rymd, och von Hausswolffs expressiva, änglalika röst får sväva fritt. Är det någon liknelse som passar just hennes röst på ICONOCLASTS är det en ensam låga som hotar att falna i varje stund, men alltjämt klamrar sig fast. Hon sjunger om allt från drömmar och livsval till själslighet och förlåtelse. Som om hon av ren nödvändighet genom sin musik får axla hoppets roll.
Såväl mörker och ljus som det personliga och abstrakta balanseras i något som liknar en evig dragkamp. Ögonblick ur hennes egna livshistorier sätts i enorma musikaliska sammanhang och ur varje mörkt moment på albumet återvänder von Hausswolffs röst i sällskap med hjärtskärande vackra ackord. Det är något så sällsynt som ett album med kraft att faktiskt väcka framtidstro. Ett ljus som reser sig ur askan.
Holger Claesson

6. En man utan referenser – CIVIL POLIS
Det ironiska är att CIVIL POLIS nog är väldigt mycket anti-topplistor, men hursomhelst förtjänar En man utan referenser en riktigt hög placering vare sig man vill bedöma det utifrån musiken eller för det revolutionsbärande kärlet albumet är. Det finns så mycket man kan skriva om det här albumet och denna hemliga gruppens år, som helt enkelt inte ryms här – men om du missat det, är CIVIL POLIS på väg att välta omkull hela den svenska musikscenen, och kanske även samhället. På tredje spåret CIVIL MANIFEST kan du lära dig mer, men först får du prenumerera på deras egna streamingtjänst Civil Radio där albumet exklusivt är tillgängligt. Du betalar bara din månatliga inkomst delat på 1000 (13kr för oss CSN-hundar), och motverkar samtidigt destruktiva, kapitalistiska och livsglädjedödande techbolag som maskerar sig som musikföretag, drivna av “prepubertala cyberlibertarianer”, för att citera gruppen själva.
Om du skiter i musikrevolution är det värt det ändå, när du inser hur mycket musik från några av Sveriges bästa akter som erbjuds, bland annat gruppens egna platta En man utan referenser – ett album lika fyllt av referenser (trots allt) och nerviga melodier burna av aggressiva synthar, som av oblyg och humoristisk samtidspoesi om allting som är fel på dagens samhälle och värld. Med gästartister som Leo leone, Cockhouse Collective ochYikes bjuder CIVIL POLIS på postpunk, postprogg, ett kollektivt uppvaknande… kalla det vad du vill, men “Här kommer en ny våg”, för att återigen citera gruppen själva.
Alec Gullström–Hughes

5. Getting Killed – Geese
Amerikanska rockbandet Geese startade 2016 och har sedan dess blivit ett etablerat namn på den internationella indiescenen. Deras senaste album Getting Killed är präglat av slagkraftiga texter, en lockande underlighet och gränsöverskridande ljudbild. Albumet inleds med den kaosartade och överrumplande Trinidad som känns som en stökig gata med tutande bilar och följs av ett av albumets starkaste spår Cobra. På resten av plattan går det att finna en salig blandning av låtar, alla unika och fängslande som små skatter. Låten Husbands är makalöst fin, 100 Horses är ostoppbart funky och Taxes rent av euforisk. Det finns en enorm bredd och fingertoppskänsla som gör detta album alldeles eget.
Cameron Winter, som varit sångare i bandet sedan dess start 2016, har kammat hem två platser på vår topp 5 i år. Hans röst lyckas väcka alla känslor på samma gång. De svajiga tonerna gränsar till det ostämda och skapar en oerhörd närvaro bakom allt han sjunger. Den repetitiva kärlekslåten Half Real levereras med en så hjärtskärande genuinitet att man inte kan låta bli att hålla den nära hjärtat. Hjärta kanske är nyckeln bakom att detta album är så slående, som en käftsmäll. Med inslag av folk, punk, funk, hårdare rock och silkeslen indie i musiken finns det många ingångar till denna skiva. Getting Killed markerar ett tydligt steg i bandets karriär. Precis som de sjunger i Long Island City Here I Come, “I have no idea where I’m going / Here I come”, så kan Geese efter detta ta sig till oväntade höjder.
Allis Sääsk Berglund

4. GUSTO – Boko Yout
Det är sällan ett debutalbum lämnar en hel bransch så imponerad och slagen med häpnad, men ibland så händer det faktiskt. Boko Yout har inte fått något annat än hyllningar för GUSTO som släpptes i september – och det är med all rätt. Trots sin relativt korta speltid, 35 minuter, lyckas Boko Yout spränga alla gränser gällande genrer och förväntningar. Det bokstavligen vibrerar av kreativitet och det är svårt att tappa fokus för ens en sekund. Blandningen av punk, psykedelisk rock, hiphop och grunge är djärva och självsäkra. Bandets frontman och sångare, Paul Adamah, levererar låtarna så energiskt och kraftfullt att det känns mer som ett livealbum än ett studioalbum. Albumet kretsar kring Adamahs alter ego Dr. Gusto och låtarna målar upp ett mångfacetterat, komplext koncept om läkande, självbefrielse och självacceptans. Texterna reflekterar nästan någon form av terapi där vi som lyssnare får följa med på den musikaliska och själsliga resa, med både fram- och motgångar, som speglas genom albumets gång. GUSTO blir ett kreativt utmynnande för Adamahs personliga dilemman och försök till att slå sig fri från de normer som håller honom tillbaka. Boko Yout är inte bara orädda för att bryta mot reglerna, i deras värld finns det inte ens några imaginära regler att bryta – allt är möjligt och fritt att göra. GUSTO skiftar ständigt i tempo och melodi, och är fullt av månglagrade texturer. Det finns alltid någon ny detalj att höra när man lyssnar igenom albumet. Boko Yout har bara börjat och redan tagit hela världen med storm.
Johanna Fröde

3. LUX – ROSALÍA
Ända sedan albumets första singel Berghain släpptes, är det som att ingen pratat om något annat än Rosalías nya album. Det har blivit föremål för en kulturdebatt av sällan skådad kaliber. Den spanska stjärnans verk har använts som ett exempel i så gott som varenda trendspaning och samtidsanalys som kritiker och skribenter exalterat velat få ur sig, obrydda om huruvida det som kastas faktiskt fäster. Internet kryllar av bilder på Rosalía med en gloria blekt i håret, otaliga analyser och högröstade hurrarop. Det är därför lätt att tro att allt som möjligen kan sägas om det här albumet redan har sagts – men låt oss ge det ett försök.
När Rosalía lämnar MOTOMAMI-eran bakom sig och trär på en huvudduk, återvänder till sin klassiska skolning och inspirerat av kvinnliga helgon sjunger på 13 språk är det en tvär vändning – men inte en helt oväntad sådan. LUX inkapslar nämligen så mycket av det vi kommit att lära oss om Rosalías artisteri genom åren: en kompromisslös vision, ett våldsamt utforskande och ett förhållningssätt till genrer som verktyg snarare än regelverk. I de första raderna på inledande spåret Sexo, Violencia y Llantas blir det tydligt vilken premiss som styr albumet: ”Primero amar el mundo y luego amar a Dios” – först älska världen, därefter älska Gud. 50 eteriska minuter följer, där vi slungas mellan ande och jord, mellan avskalad renhet och maximalistisk kitsch. Det är omvälvande, innerligt och stundtals så vackert att man vill gråta. LUX är ett album som har allt utan att göra avkall på något – musikalisk precision och artistisk skicklighet möter en stor dos hjärta och själ, som kan frälsa även den mest skeptiske lyssnaren.
Daria Spitza

2. Heavy Metal – Cameron Winter
Cameron Winters namn är på allas läppar. Han hyllas som rockens nya profet och jämförs frekvent med den tidigare kronbäraren Bob Dylan. Det är en hype som mest bara förstör, kolla bara på Dylan som har spenderat hela sin karriär med att försöka ömsa sitt skinn som folkprofet. Förhoppningsvis lugnar denna oproportionerliga hyllning ned sig, och efter det kan vi uppskatta vilken intressant nytolkning av folkgenren som Winter lyckats med på sin solodebut Heavy Metal.
Albumet släpptes för nästan prick ett år sedan, i början av december, och gjorde inte särskilt mycket ljud från sig. Sakta och säkert har den imponerande debuten fått sitt fotfäste. Det som är så fascinerande är hur avslappnad Winter låter på albumet, som om han inte alls har något att bevisa. Men texterna avslöjar raka motsatsen: ”I will keep breaking cups until my left hand looks wrong / Until my miracle drugs write the miracle song.” Texterna bubblar av en inre osäkerhet, på om vad han ens sjunger spelar någon roll överhuvudtaget: “Cancer of the fingers / At the hands of a beginner / These songs are meant for bad singers”
Det briljanta textförfattandet och sången från Winter lämpar sig samtidigt till oändliga tolkningar. Språket är lekfullt och minnesvärt med tokiga one-liners man skulle kunna finna i en knäpp skämtbok. På något magiskt vis lyckas Winter förmedla dessa skämt med en övertygelse som övervinner hans osäkerhet.
David Brignoli

1. Soft Spot – Honningbarna
Att snobbigt skämta om våra grannar väster om riksgränsen är en helgad tradition lika viktig som Kalle Anka på julafton, och visst är vårt storebrorskomplex fullt motiverat – välförvaltade oljefonder, fryspizza på nationaldagen och Take On Me ger ett avväpnande intryck. Med det nya året runt hörnet är det dock läge att uppdatera våra förutfattade meningar och det bästa sättet att anamma new year, new me är genom att avnjuta Soft Spot. Se till att skruva upp volymen ordentligt, dina grannar kommer att hata dig men det är morgondagens problem.
Honningbarnas sjunde album är fruktansvärt högljutt, skamlöst påfrestande och outtröttligt aggressivt, både i sin instrumentation och sitt textförfattande. Soft Spot upplevs bäst som en filosofisk studie i, och nedmontering av, det moderna samhället och alla dess påfrestningar – smakfullt tonsatt med en elegant förpackad blandning av dödstunga blast beats, oväntat radiovänliga gitarriff och öronbedövande skriksång. Ett ständigt ifrågasättande om vad det är vi som samhälle faktiskt värdesätter genomsyrar albumet, och igenkänningsfaktorn är hög – vem av oss har inte hoppat glädjeskutt till den lokala matjätten när dubbla bonuspoäng utlovas till kundklubbsmedlemmar? Det är jobbigt att bry sig om proxykrig och lemlästade kroppar när mellanchefen ska ha årsbonus och Skånerost säljs på extrapris.
Vem som helst kan axla rollen som moralpolis och peka med hela handen, men det är med glimten i ögat och en hög dos självmedvetenhet som Honningbarna kartlägger våra missriktade prioriteringar samtidigt som de sömlöst skiftar mellan genrer på ett sätt som den absoluta majoriteten av artister inte ens vågar drömma om. Även i sina hårdaste stunder har Soft Spot något vackert och melankoliskt över sig, och den aggressiva framtoningen är aldrig aggressiv enbart för sakens skull. En röd tråd av mästerligt avvägd instrumentation och Pulitzer-förtjänta textrader vägda på guldvåg genomsyrar albumet och gör det fullständigt omöjligt att inte förtvivlas, inte förälskas och inte fortsätta lyssna. Aldrig förr har vår kollektivt fula spegelbild varit så berusande.
Daniel Miettinen-Singhateh









