Årets bästa album – 2024
Vilket år det har varit! Albumsläppen har duggat tätare än regnet i november, och vi har kastats mellan pricksäkra debuter och återkomster som formade populärkulturen. Vad passar då bättre än en nostalgisk inventering för att samla tankarna innan vi vinkar adjö till året som gått?
Luta dig tillbaka, scrolla vidare och ta reda på vilka som är årets bästa album enligt musikredaktionen på KULT Magasin! Vi har samlat alla album i spellistan Årets bästa album 2024 lagom till nyårsfirandet – skål!
30. Box for Buddy, Box for Star – This Is Lorelei
Box For Buddy, Box For Star är ett kul, bekymmerslöst album som gifter tradition med modernitet på ett ovanligt självsäkert sätt. Folk, country och 2000-talsinfluerad indiepop möts här och skapar ett sound som faktiskt känns nyskapande. Lekfullhet och självdistans präglar den här plattan.
Zelda Nahrendorf
29. Piedras – Nicholas Jaar
Amerikansk-chilenska musikern Nicolas Jaars abstrakta magnum opus Piedras tar lyssnaren på en mystisk och historietyngd resa. Texterna pendlar mellan Chiles koloniala historia, nostalgi, livets kretslopp och palestinsk diaspora. Albumet har inslag av ambienta ljudbilder med mycket texturer, bland annat på introspåret Cangilón, släpande och medryckande beats på Mi Viejita och reggaeton-klingande produktion Viento och Aquí. Ljudbilderna är febriga och kraftfulla med en oemotståndlig närvaro. Jaar har med Piedras skapat ett reflekterande och drabbande album med stark fingertoppskänsla för musiken.
Allis Sääsk Berglund
28. Here in the Pitch – Jessica Pratt
Here in the Pitch låter som Brasilien på vintern: varma kläder och mjuka tyger mot huden. Jessica Pratt har skapat ett album som känns bekvämt i sin egen minimalism, där stilla bossa nova-takter ackompanjeras av lugna gitarrsträngar. Ytterst välkonstruerat, som alltid, med Pratts sparvliknande röst som stilla vaggar och nostalgiskt lockar till en odefinierbar punkt i det förflutna.
Maria Müllern-Aspegren
27. Dark Times – Vince Staples
Att lyssna på Dark Times är att försvinna helt och hållet in i Vince Staples konstant grubblande tankebanor i 35 minuter. Det har alltid funnits en viss dissonans mellan rapparens komiskt raka och bestämda offentliga personlighet och hans kroniskt inåtvända musik. Sällan har den varit tydligare än på Dark Times, där Staples bitterljuva värld känns mer isolerad än någonsin tidigare. Tillbakalutad visdom över solblekta beats. Blinkar du kanske du missar en juvel till textrad eller en pärla till refräng.
Anton Ånell
26. TNT – L1NA
Nyköpingsrapparen L1NA håller lyssnaren svävande som på moln med en luftig och lätt ljudbild, samtidigt som beatsen slår ner runt om en som blixtar och dunder. TNT är hennes debutalbum, och även om L1NA har varit med ett tag så visar hon äntligen prov på att hon är en albumartist. Från R&B till dancehall och jersey club är TNT en smältdegel av genrer som förenas med den självklara leverans som L1NA bjuder på över alla 12 spår.
Theo Hafström
25. romantik på svenska – Little Jinder
Med romantik på svenska visar Little Jinder återigen var det sorgsna och melodiska syntpop-skåpet ska stå. Tillsammans med producenten, tillika barndomsvännen, HNNY bjuder de in oss i ett poppigt, gungande ljuduniversum som står i stor kontrast till Jinders sköra röst och de hjärtskärande texterna. Kombinationen skapar ett album som är svårt att inte sätta på repeat gång på gång på gång. Albumet kantas av en nyförälskad, euforisk aura och det är oemotståndligt att inte dras in i de överväldigande känslorna som Little Jinder sjunger om.
Johanna Fröde
24. 13” Frank Beltrame Italian Stiletto with Bison Horn Grips – Xiu Xiu
Xiu Xius album 13” Frank Beltrame Italian Stiletto with Bison Horn Grips är en experimentell och känslomässigt intensiv upplevelse som balanserar mellan brutalitet och skörhet. Skivan präglas av dramatiska sånginsatser, ibland likt slagord, och en ljudbild där dånande bas, ovårdade syntar och pulserande beats möts. Detta till trots är låtarna råa och direkt emotionella, där rader som “I have done almost nothing right / My entire adult life / But having dared to touch the fire with you / Breaks the chains of my being nothing too” står ut som en av årets vackraste textrader.
Linnéa Sventorp
23. Death Jokes – Amen Dunes
Tråkigt nog väljer Damon McMahon, personen bakom Amen Dunes att lägga ner projektet detta år, men han lämnar oss med Death Jokes – ett minst sagt värdigt sätt att avsluta en 18 årig musikkarriär. När albumet är som bäst är det en fullträff, där blandningen av maximalism, minimalism och de hårfina detaljerna bär med sig en så fullkomlig klaustrofobi som är kuslig men beroendeframkallande på en och samma gång. Albumet är Damons svar på utmaningarna att leva för dagen i en urartande dystopi. Även om det är stundtals utmanande, är det definitivt värt att lyssna på.
Sultan Ahmed
22. Själsligt uppvaknande vid Slussen – Iiris Viljanen
Själsligt uppvaknande vid Slussen har möjligtvis en av årets mest imponerande inledningar – på öppningsspåret Ett litet liv tar Iris Viljanen med lyssnaren på en omvälvande berättelse om en människas liv. Texten är så pass skicklig att det nästan hade kunnat fungera utan musik, som en novell.
För de som gillar skarp lyrik och avskalad musik är Viljanens senaste album något att utforska. Själsligt uppvaknande vid slussen är välproducerad och fylld av både humor och sorg, något som Viljanen balanserar perfekt med sin vassa penna.
David Brignoli
21. Endlessness – Nala Sinephro
På uppföljaren till debuten Space 1.8 befinner sig Nala Sinephro återigen i en ljuv, tyngdlös värld, där hon fortsätter utveckla sin jazz utan gränser. Endlessness är modern utan att tappa fästet om sina rötter, välpolerad utan att bli tråkig. Mjuka bäddar av stråkar, harpa och syntar sträcker sig ändlöst genom rymden, kompletterat av vassa trummor som för ner en på jorden. En fascinerande upplevelse från start till slut.
Hugo Kroon
20. “NO TITLE AS OF 13 FEBRUARY 2024 28,340 DEAD” – Godspeed You! Black Emperor
Det härliga med instrumentell musik är att man som lyssnare har fria händer att tolka musiken. Den experimentella rockgruppen Godspeed You! Black Emperor är kanske inget som den gemene lyssnaren drar sig till, men samtidigt går det inte att förneka vilken otrolig mångsidig relaterbarhet som flödar genom gruppens senaste album. Godspeed rör sig stundtals på gränsen till ren inspiration, och den förvånansvärt hoppfulla musiken väcker plötsligt tankar som spelar upp minnen som om det vore en film. Att lyckas framkalla så mycket känslor med endast musik är verkligen ett testamente till Godspeeds förmåga att knyta an till sina lyssnare.
David Brignoli
19. HIT ME HARD AND SOFT – Billie Eilish
Det är lika förbluffande varje gång Billie Eilish släpper nytt. När WHEN WE FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO? släpptes kändes det nästan som att hon redan hade gjort sitt magnum opus. Fem år senare har vi en ung kvinna som landat mer i sig själv, i sin sexualitet och sitt artisteri. Eilish behöver inte längre förlita sig på skräckestetiken för att sticka ut, utan förlitar sig enbart på sina och brodern FINNEAS otroliga melodiösa kompositioner och produktioner.
Även om förra albumet Happier Than Ever rent bokstavligt talade om hennes sinnestillstånd, hör vi det i en helt annan utsträckning på HIT ME HARD AND SOFT. Det vore ett tjänstebrott att inte nämna BIRDS OF A FEATHER som i all sin enkelhet kan vara Billie Eilish bästa låt hittills – just för att det är som att den alltid har existerat.
Ett kompakt, no-skip-album som visar artisten från alla hennes bästa musikaliska vinklar.
Theo Hafström
18. Prelude to Ecstasy – The Last Dinner Party
Som nedstigna ur en medeltida fabel uppenbarade sig Londonbandet The Last Dinner Party i början av 2024. Debutalbumet Prelude to Ecstasy är en bombastisk entré som bjuder på en form av teatralisk, mytologiskt kodad indierock. Har man någonsin fantiserat om en häxlik tillvaro fylld av levande ljus, kristaller och trollformler att kasta på sina ex lär albumet definitivt slå an en sträng – men mest av allt är Prelude to Ecstasy riktigt bra indierock. Här finns något för alla: låtar som Burn Alive, Caesar on the TV Screen och The Feminine Urge bjuder på storslagen dramatik, medan de mer nedtonade On Your Side och Beautiful Boy utgör en perfekt uppladdning inför höjdpunkterna Sinner och Nothing Matters. Alltihopa knyts samman av ett fantastiskt medryckande melodispråk, detaljerad produktion och raffinerade texter. Prelude to Ecstasy är ett av årets snyggaste, mest sinnrika album som definitivt får en undra vad The Last Dinner Party hittar på härnäst.
Daria Spitza
17. Manning Fireworks – MJ Lenderman
Den 25-åriga MJ Lenderman släppte under 2024 det kritikerrosade albumet Manning Fireworks. Slacker rock, indiefolk och alternativ country är några av de stilar som fint binds ihop genom Lendermans arrangemang och soundet för tankarna till artister som Neil Young och Pavement. Till sin konstruktion är låtarna egentligen inte banbrytande, flera av spåren bygger på relativt simpla ackordföljder och gitarrsolot på She’s Leaving You är sparsmakat, ändå lyckas MJ Lenderman fånga in en djup komplexitet med sitt låtskrivande. Texterna är genuina och har underbar komisk timing. Det är en slags shaggy-dog-humor som känns i linje med årets trendutveckling – från clean girl-idealet till en mer råttig och “sleazy” personlighet. Lenderman sjunger med en avslappnad stil men skriver med precision och eftertanke. Hans musik fångar livet för udda karaktärer som ofta är misslyckade på olika sätt, men behandlar dem med värme och empati.
Linnéa Sventorp
16. My Method Actor – Nilüfer Yanya
Det tredje albumet av den brittiska sångerskan Nilüfer Yanya är en ljuvlig och uppfriskande lyssning. Hennes Sade-liknande stämma känns som en varm kram, och vad som sticker ut är hur Yanya gång på gång överraskar lyssnaren genom att ta musiken i oväntade riktningar. Både genom coola ackordföljder och genom ett alldeles eget sound. Ljudbilden växlar mellan en enkel och rå lo fi-prodouktion till ett mer komplext och månglagrat sound. De tjocka och knastrande gitarrerna på Like I Say (I runaway) och Method Actor är två ljudmässiga höjdpunkter. På Ready for Sun (touch) är ljudet mer lågmält och skört, med vackra stråkar. Både det instrumentella och Yanyas röst är en fröjd att lyssna på och albumet är väldigt välproducerat. My Method Actor är produkten av en artist som kommit till sin rätt, hittat sin röst och sitt musikaliska ID.
Linnéa Sventorp
15. Alligator Bites Never Heal – Doechii
När Kendrick Lamar ger dig en co-sign och säger att du är the hardest out, gör du något rätt, och visst är Doechii ett unikum. Alligator Bites Never Heal är en otrolig uppvisning i kreativitet, och tankarna förs snabbt till Outkast och André 3000 – det är excentriskt och konstigt utan att någonsin tumma på varken musiken eller budskapen. Sydstadsrötterna märks tydligt, och Floridas självutnämnda Swamp Princess blandar sömlöst Atlantas smattrande hi-hats med Texas långsamma chopped and screwed-tempo.
Alligator Bites Never Heal är extra allt hela tiden, men Doechiis maximalism utförs med finess. Den välproducerade musiken försätts i bakgrunden till förmån för Doechiis roliga och absurda monologer. På Denial Is A River avrundar träskprinsessan sitt fiktiva psykologbesök med femton sekunder av hyperventilering, och den panikartade andningen är i allra högsta grad representativ för lyssnarupplevelsen. Det är intensivt och det är mycket, men framförallt är det ett välbehövligt kvinnligt kreativt tillskott på den amerikanska rapscenen.
Daniel Miettinen-Singhateh
14. Wild God – Nick Cave and the Bad Seeds
Bilden av Nick Cave som svartrockens ostyrige kung är förlegad. Den som följt hans musikaliska resa, vet att han idag sysslar med komplexa, känslosamma ballader snarare än ondsint postpunk. När hans son tragiskt dog 2015 blev hans album till bearbetningar av sorgen och desperata försök att finna ljusglimtar.
Med sina ambitiösa stråkarrangemang, pianoballader och massvis av gospelkörsång utgör Wild God nästa steg i denna utveckling. Cave besjunger lyckan, kärleken och allt som gör livet värt att fortsätta leva. Om 2019 års Ghosteen var ett avlägset ljus i en tunnel, låter Wild God dränka sina lyssnare i samma ljus. Som om alla sorgliga trådar vi tidigare fått följa i hans musik nu vävs ihop till storslagna sagor och hyllningar.
Holger Claesson
13. Romance – Fontaines D.C.
När irländska Fontaines D.C. släpper album går det aldrig obemärkt förbi. Romance behåller det mörka soundet från 2022 års Skinty Fia, men breddar det med vackra och drömmiga passager. Riviga gitarrer kompletteras av stråkar, piano och en stor dos reverb. Störst eloge bör kanske gå till sångaren Grian Chatten, som elegant skiftar mellan ångestfylld sång och vad som i det närmaste kan klassas som aggressivt rappande. Alltid på dialekt så bred och ogenerad att man rentav börjar känna patriotism för ett land man inte är från.
Romance hoppar fritt mellan det politiska och känslosamma, lika ilskna mot Margaret Thatcher som lyckliga över att finna kärlek. Fontaines D.C. lyckas balansera mitt emellan mörk postpunk och trallig britpop, och visar att de verkligen hittat sin egen nisch i den moderna indie:n.
Holger Claesson
12. In Waves – Jamie xx
Under de senaste åren har vi, med ett brett leende på läpparna och en sinnesfrid av rang, kunnat vinka farväl till den bastardiserade och hyperkommersiella dansmusiken. The xx-medlemmen och DJ-veteranen Jamie xx är i allra högsta grad medskyldig till att göra dansgolvet kreativt igen, och med In Waves cementerar han sig som dj-båsets okrönte konung.
Dansmusikens ofta bortglömda rötter i minoritetssamhällets utkanter tar center stage genom hela albumet. Öronen peppras med pianomelodier, samplade blåssektioner och textrader fyllda med innuendo som hämtade ur en svettig och plikttroget HBTQ-vänlig källarlokal i Detroit vid millennieskiftet. Vi blir inte ombedda att put your hands in the fucking air – det behövs inte. Med hans sinne för groove och skickliga bearbetningar av vedertagna genreklyschor är Jamie xx en av få riktigt kända dj:s som kan styra lyssnaren i den riktning han vill enbart med musiken han spelar, såväl hemma som på dansgolvet.
Daniel Miettinen-Singhateh
11. I LAY DOWN MY LIFE FOR YOU – JPEGMAFIA
Hiphopen har inte dött, det kommer den aldrig göra. Men visst har det funnits stunder i genrens historia när kreativiteten har flödat lite mer, när kulturens hjärta har bankat lite hårdare. Tur då att det finns artister som JPEGMAFIA. I LAY DOWN MY LIFE FOR YOU har tillräckligt med idéer för att bära en hel genre – ena sekunden låter det som heavy metal, andra sekunden som futuristisk klubbmusik från en cyberpunk-dystopi. Ibland på samma spår.
JPEGMAFIA kan koka upp årets mest elektriska rapbanger med Denzel Curry och innan man ens hinner svälja ner den smäller han dig på käften med årets vackraste och mest svävande rapballad. I sin ändlösa kreativitet och ovilja att nöja sig blir I LAY DOWN MY LIFE FOR YOU ett livsbejakande bevis på att hiphopens gränser fortfarande går att tänja, att scenen fortfarande har otroligt spännande platser kvar att utforska. Man blir lycklig bara av att följa med på resan.
Anton Ånell
10. Imaginal Disk – Magdalena Bay
Den Los Angeles-baserade alternativa popduon Magdalena Bay (ja, det är två personer) försökte i år leta upp den största trumman de kunde hitta och slå på den. Tryckvågen från detta bjöd på duons andra album Imaginal Disk, ett långt och komplext konceptalbum om mänskligheten och att utforska sig själv. Albumet kretsar kring huvudpersonen True som får en CD-skiva inkörd i hjärnan av vad som tycks vara aliens. Hennes kropp avvisar den och efter att hennes minne raderats måste hon återigen lära sig vad det innebär att vara människa. Duons maximalistiska syntpop skapar ett drömlandskap som känns lika oändligt svävande som instängt och klaustrofobiskt.
Gustav Stjernkvist
9. Only music makes me cry now – Becky and the Birds
Efter några sporadiskt släppta EP:s och singlar under årens gång, kom det äntligen – debutalbumet från den sagolika rösten Becky and The Birds. På Only music makes me cry now briljerar hon musikaliskt från start till slut. Albumet känns oförutsägbart, man överraskas av varje låt som alltid tar en oväntad vändning. Samtidigt har det en tydlig genomgående profil. Man hör klart det hantverk som lagts ned på varje låt och inte minst är Beckys röst otroligt distinkt genom det svävande, spröda sätt hon sjunger på. Det är innovativt i sitt sätt att kombinera akustiska pianon, stråkar och gitarrer med drömska, glitchiga elektroniska ljudlandskap. Texterna är ofiltrerade och råa, men förhållandevis enkla. På I made my baby cry nästan mässar hon fram raderna “I made my baby cry / I made the love of my life die” samtidigt som en kör av hennes egen röst växer sig starkare och till slut börjar skrika ut raderna i ren ångest. Only music makes me cry now är en experimentell musikalisk resa genom teman som hjärtekross, sårbarhet och själviakttagelse, som lämnar en i dyrkan för Becky and The Birds omättliga kreativitet.
Johanna Fröde
8. Only God Was Above Us – Vampire Weekend
Vampire Weekends Only God Was Above Us är kanske till detta datum det starkaste beviset på bandets nördiga kreativitet, produktionstekniska experimentation och bottenlösa vokabulär. Bandets första album som en trio (Father of the Bride från 2019 var i praktiken sångaren Ezra Koenigs soloalbum) är lika delar lekfullt som komplext – en bergochdalbana genom New Yorks intellektuella melankoli och hur man i slutet av dagen ändå väljer optimismen, hur korkat det än må låta. Vampire Weekends numera ikoniska indiepop, lika delar pretentiös som kritisk mot finkulturen, har nog aldrig varit bättre.
Gustav Stjernkvist
7. GNX – Kendrick Lamar
Kendrick Lamars femte album GNX överraskade världen en fredagskväll 2024, ett musikår som dominerats av två stora händelser: Charli XCX:s BRAT och Kendricks beef med Drake. Det har sedan dess stått klart att Kendrick vunnit storartat. I kölvattnet existerar GNX, och på öppningsspåret kommer Kendrick direkt till sak: “Fuck a double entendre, I want y’all to feel this shit”.
Till skillnad från Kendricks tidigare verk saknar GNX ett övergripande narrativ och fokuserar istället på att leverera Los Angeles-trogen hiphop bättre än någon annan. På gästlistan finns bara en världsstjärna i SZA, medan resten är lokala rappare från olika håll i L.A. Beatsen på låtar som squabble up, hey now och peekaboo hämtar sin identitet från angränsande Bay Areas hyphy-ljud, och 2Pac får en nickning på reincarnated som samplar legendarens låt Made N*****. Hela albumet kan ses som ett kärleksbrev till hiphop som känns i själen, bortom alla narrativ och budskap som vissa tycker gör Kendrick tråkigare än andra. Hör och häpna – han kan göra skön hiphop också, och han behöver inte kompromissa med sitt uttryck för det. Somliga kan tycka att GNX är svagt i jämförelse med resten av släppen från Kendrick, men det är verkligen att lida av sin egen framgång. Det GNX saknar i narrativ gottgörs med hög replay value – och jag har lyssnat på detta album mer än något annat detta år. Prisa Kendrick, hiphopens goat.
Sultan Ahmed
6. Diamond Jubilee – Cindy Lee
Att lyssna på Diamond Jubilee är lite som att existera i minuterna mellan sömn och vakenhet. Låtarna tycks smälta in i varandra; de dyker upp lika hastigt som de försvinner – en sammansvärjning av popsyntar, 90-talsgitarrer och 60-talets girl group-sång. Personen bakom detta dubbelalbum är Patrick Flegel, som i detta projekt går under sitt musikaliska drag-alter ego Cindy Lee.
Melodierna och produktionen känns distanserad, nästan utomjordisk, på ett sätt som påminner om en polerad version av ett liveframträdande av Les Rallizes Dénudés, eller kanske ett lösare Elliott Smith-album. Den första timmen framkallar visserligen en sorts kamp mellan albumet och lyssnaren – ”Ska jag verkligen lyssna på 60-talsinspirerade låtar i två timmar?” frågar man sig kanske. Undertecknad vill dock understryka att det är just efter denna timme, när albumet nötts ner en smula, som den fuzziga, vidsträckta ljudbilden börjar tränga in i ditt huvud och sinne. Till slut sitter man där och upptäcker att man nynnar på låtarna medan man stirrar tomt i taket. Berätta om det här albumet för alla dina vänner.
Maria Müllern-Aspegren
5. Mahashmashana – Father John Misty
Mahashmashana är indieartisten Father John Mistys sjätte och kanske bästa album. På endast 8 spår lyckas han skaka om och beröra lyssnaren på djupet, och albumet inleds med det dramatiska och inlevelsefulla titelspåret Mahashmashana. Stråkar, stegrande trummor, melodramatiska hjärtskärande fraser – Father John Misty bjuder på hela köret. Den kaxiga och distade She Cleans up är minst lika bra och etsar sig verkligen fast. Låtskrivandet och komponerandet i sin helhet är makalöst, spåren befinner sig på två olika hörn av Mistys låtskapande – de episka balladerna och de svängiga och lättsamt humoristiska hitsen. Ändå lyckas han knyta ihop låtarna genom detaljer och sinnesstämningar.
Albumtiteln refererar till sanskrit och ordet Mahāśmaśāna, som översatt betyder ungefär “plats för kremering”. Albumet har både en passionerad och likgiltig ton till vardagen som förmedlar en känsla av myllrande liv, och från den vemodiga discodängan I Guess Time Just Makes Fools of Us All till den bitterljuva och lena Mental Health besöker Misty alla livets hörn. Det avslutas med den stämningsfulla och melankoliskt förnimmande Summer’s Gone, en slutet-på-en-film-låt som lämnar lyssnaren med ömt hjärta. Mahashmashana, med sin sökande själslighet och imponerande musikaliska komposition, är verkligen bra rakt igenom.
Allis Sääsk Berglund
4. Bright Future – Adrianne Lenker
Adrienne Lenker har haft vind i ryggen och en växande hyllningskör sedan hon gjorde sig känd som primär låtskrivare och gitarrist i det hyllade folkrockbandet Big Thief. Hennes femte soloalbum Bright Future är en stringent indiefolkplatta som kännetecknas av sitt unika melodispråk och finkänsliga produktion.
Ett laddat album som påminner lyssnaren om musikens förmåga att sätta en i direktkontakt med sorg, längtan och en bubblande rastlös lycka. På låtar som Fool och Vampire Empire blir frustrationen som Lenker förmedlar nästan fysisk. I texterna skildras vardagliga situationer, som att titta på tv, dricka kaffe eller att ta en dusch, med stormande känslotillstånd. Att lyssna på albumet är som att bläddra genom ett fotoalbum som sträcker sig över flera decennier. Låtarna är som bilder eller urklipp ur en enklare, nästan utopisk, tillvaro – likväl fylld av stora frågor.
Zelda Nahrendorf
3. CHROMAKOPIA – Tyler, the Creator
Om jag får lov att fortsätta prata om beefen mellan Kendrick Lamar och Drake (som att det inte redan räckte), vill jag lyfta hela Big 3-debatten som Drake och J. Cole startade förra året på First Person Shooter. Deras argumentation håller någorlunda – J. Cole för chillgrabbarna, Kendrick för de intellektuella och Drake för alla andra. Pratar vi dock om de bästa tre rapparna utifrån vem som faktiskt gör bäst musik behåller Kendrick sin placering på listan, och en väldigt nära tvåa är ingen mindre än Tyler, The Creator.
Och han har gjort det igen! För yngre fans är det kanske svårt att föreställa sig att det musikaliska geniet som är Tyler en gång i tiden varit, ja, mid. Men ända sedan Flower Boy har Tyler bara skapat mästerverk, och CHROMAKOPIA är inget undantag. Förvisso är albumet inte lika innovativt som IGOR, men det är ett sammanfattande och förfinande av allt Tyler gjort ända sedan han tog av sig den arga tonårskille-masken. På det tar han av sig ytterligare några masker, och djupdyker i psykologin av en artist som omdefinierat sig själv flera gånger. Albumet är snyggt, fint, vackert och flitigt på många sätt: det håller en välutvecklad tematik, bjuder på alla knep som vi kommit att förvänta oss från Tyler, förfinar dessa, och tar oss närmare till världen av en mycket sällsynt karaktär i samtida musik. Bra konst brukar uttrycka svårfångade sanningar om både utövaren och lyssnaren, och presentera det på ett estetiskt tilltalande sätt, och ur det perspektivet är CHROMAKOPIA ett mästerverk enligt alla meningar.
Sultan Ahmed
2. Night Palace – Mount Eerie
Det finns inte mycket att säga om Phil Elverum som han inte själv säger på Night Palace. Under senare år har indie-legendens låtskrivande kännetecknats av enkla, akustiska sånger med uppriktiga texter. Den känslorika, stökiga DIY-estetik som kännetecknar hans tidiga The Microphones-klassiker har vuxit upp tillsammans med Phil och mognat.
På Night Palace återvänder denna äldre Phil till ett gammalt jag. Plötsligt befinner vi oss tillbaka bland metaforer om vind och natur, inspirerade av Washingtons kyla, skogar och berg. Vi förs genom korta, kompromisslösa låtar, dikter och experiment som biter, brusar och värmer. Återigen skildras känslan av att vara en liten människa bland massiva naturkrafter. Men Phil gör det hela med glimten i ögat, för Night Palace är ett av hans mest lekfulla, politiska, och rentav roliga album på samma gång.
En hårresande black metal-duett med Phils nioåriga dotter följs av en öm kärlekssång dedikerad åt henne. På I Spoke With A Fish talar han med ja, en fisk, som avslutar den flummiga konversationen med ett The Big Lebowski-citat. Att sopa med en gammal kvast blir en djupsinnig upplevelse om man tänker tillräckligt länge, och väggar av brus kan låta som valsång eller som känslan av ett stort, friskt andetag.
Denna spretiga, fantasirika samlingen av låtar ankras av Phils ödmjuka sätt att se på livet – med tankar om allt från natur, konst, ålder och föräldraskap till avkolonisering. Varje lyssning av Night Palace har något nytt att uppleva, någon ny insikt att grubbla över, utan att ta något på för stort allvar.
Hugo Kroon
1. BRAT – Charli xcx
Föga överraskande, men inte desto mindre rätt. För vad är egentligen årets bästa album, om inte BRAT? Med sin sjätte platta lyckades Charli xcx inte bara fånga samtiden, utan också sätta sin egen prägel på den. Det neongröna omslaget kommer för alltid vara inristat i våra minnen, orden “Kamala is brat” räknas numera in i den uppsjö av galna saker som USA:s presidentkampanj gav upphov till och brat summer kommer troligtvis bli en framtida generationsmarkör som indikerar ens ålder lika mycket som typ huruvida man hängde på Bilddagboken.
Få album i modern historia har lyckats skapa en sådan mediehysteri som BRAT. Ännu färre av dessa har faktiskt kunnat leva upp till hypen. BRAT är nämligen långt ifrån enbart en uppblåst mediekampanj – tvärtom är det ett verk som kanaliserar oändlig kreativitet och skicklighet i varenda ton. Det är explosivt och skört på samma gång, och genomsyras av det enorma hantverk som Charli xcx finslipat under ett decennium. Det är sällan varenda låt på ett album törs att nämnas, men så är det faktiskt på BRAT. Låt oss dock hoppa över katalogen och istället ta en titt på höjdpunkterna: här finns fläckfria klubbhits som 360, Von dutch och B2b, ljuvligt förvrängd pop på Sympathy is a knife och Rewind samt oemotståndliga tuggummivibbar på Apple och Mean Girls. Men här finns också de introspektiva spåren So I och I think about it all the time, där textförfattandet utmanar produktionerna om rampljuset. Det anekdotiska berättandet, rättframma språket och de oväntade ämnesvalen är precis det som ger BRAT dess karaktär – ihop med nytänkande produktioner, ett intuitivt melodispråk och en stor dos karisma.
BRAT är helt enkelt pop när det är som allra, allra bäst.
Daria Spitza