Den norska låtskrivaren, författaren och musikern Jenny Hval har under flera år förtrollat sin publik med sin poetiska, konceptuella och sensoriska musik. Hennes nya album, Iris Silver Mist, har fått sitt namn efter en parfym skapad av den franska parfymören Maurice Roucel. Doften och den djupt rotade känslan av den beskriver Hval i en intervju med The Line of Best Fit som “Someone, somewhere – I don’t know who it was – said this perfume is what the ghost in Hamlet would wear. And that felt very related to the record. A ghost perfume.” På detta album med tretton spår ger hon utrymme åt upplevelser bortom själva lyssnandet. Men frågan är: kan ett album dofta något?
Låten Lay Down välkomnar lyssnar in i ett limbo, och tillsammans med mjuka stråkar och släpande trummor sjunger Hval om gränslandet mellan graven och himlen. Som ett komplement till låten, som släpptes som singel tidigare i vår, finns en video hon kallar “official visualiser”. På skärmen visas en solig skogsdunge med överväxta syntar i mossan och vita skynken, en tom scen som sakta översvämmas av molnliknande skum. Redan här börjar Hval skapa något magiskt. Låten följs av To be a rose som är uppbruten och experimentell. Texten rullar över en stegrande ljudbild som känns som en myrstack, rörlig och aningen kaotisk men på ett väldigt effektfullt sätt. “A rose is a rose, is a rose, is a cigarette” – spåret osar av cigarettrök och nostalgi.
“Someone, somewhere – I don’t know who it was – said this perfume is what the ghost in Hamlet would wear. And that felt very related to the record.”
I want to start at the beginning fyller tomrummet med viskningar och långdragna toner innan vi förs in i låten All Night Long. Hval har ett så personligt uttryck, man kan inte se glimtar av andras musik i hennes musik och det är som att hennes låtar uppstår ur intet. “Do you remember all the pandemic birthdays? / A friend received so many flowers / Looked like she had died”. All Night Long är som en berättelse och en inre monolog, låten delas upp i delar men lyckas ändå bli en helhet. Doften av blommor och ett dammigt rum, det finns så mycket i denna låt som berör. Det finns något lekfullt i att låtarna ser så olika ut och bryter konventionen av vad en låt ska vara. Som mellanspåret Heiner Muller som känns som en anekdot som berättas över en sprakande brasa. Elden ryker, röken fastnar i kläderna – Hval lämnar lyssnaren med så många intryck.
You died är jazzig och bitande: “You still smell alive / We used to be human but now / We are resin / We are powder / Scattered all over.”. Det går inte riktigt att sätta ord på känslan Hval skapar i denna låt. När doften av någon fastnar i ens kläder eller när man kliver in i sin lägenhet efter att ha varit borta länge. Vi tar tunnelbanan in i albumets andra halva med låten Spirit mist, fotsteg och ett tåg i hög hastighet som susar förbi. Hval har skapat ett ljudlandskap som övergår till en barock synt som i sin tur inleder I don’t know what free is. Här möts vi av Hvals pratande röst över ett bossa nova-inspirerat beat. Lyriken i texten är svindlande, den är ältande och fylld med längtan. The artist is absent är medryckande och smälter in med Huffing my arm. Spåren från I don’t know what free is fram till The gift känns som en enhet, ett performance på något sätt. De går att separera men ändå inte, som kapitel av samma berättelse. Hval lyckas överraska med den gränslöshet som finns i låtarna. Hon utmanar, uppfinner och skapar sannerligen fantastisk musik i processen.
”Hval lyckas överraska med den gränslöshet som finns i låtarna. Hon utmanar, uppfinner och skapar sannerligen fantastisk musik i processen.”
Vi närmar oss slutet med A ballad som tar med lyssnaren upp på scen med Hval. Strålkastaren är stark, rummet kvavt – det finns en tung tomhet. “You said your tinnitus is a note through your head / singing a jetstream from alive to dead.”. Texten är blottande och ljudbilden repetitiv. Albumet avslutas med I want the end to sound like this (utsökt titel!) som består av vågor av ekande och pulserande syntar. Man vaggas ut ur albumet av de meditativa och sakrala tonerna.
Iris Silver Mist är verkligen ett speciellt och underbart album. Låtarna är välkomponerade, nytänkande, poetiska och etsar sig fast. Jag älskar att det inte fanns någon ram för spåren, hela lyssningen blir en omvälvande upplevelse. Hval lyckas trots allt få albumet att faktiskt dofta genom att skapa så starka känslor och associationer att man förs tillbaka till stunder i sitt eget liv. Doften av en sommarnatt, av något som legat i garderoben väldigt länge, av ett första och ett sista möte. Det känns i hela kroppen.
