Fauxllennium

TV Girl & George Clanton

Mitt i vargavintern kom det soliga och varma minialbumet Fauxllennium. Ett något oväntat artistsamarbete mellan den triphopiga George Clanton och indiebandens indieband TV Girl. Men tillsammans förenas de i nostalgiska electrohousiga beats à la Fatboy Slim, där Brad Peterling sjunger sina mörka och deprimerande texter så som bara han kan. Det hela mynnar ut i ett lekfullt experiment fyllt av breakbeats, indiegitarrslingor och inslag med oväntade instrument. 

Det bästa spåret är utan tvekan Butterflies, med en helt otrolig sampling av Shira Smalls Eternal Life, där Jordana står för huvudsången. Aldrig har en låt lyft upp mig från vinterdepressionen så fort och med en sådan kraft. Från soundet till texten – allt skriker sommar och frihet med en electropopig slinga som är svår att glömma. Det här är verkligen ett album som jag återkommit till under hela vintern och solen har aldrig känts så nära. 

Betyg: 8/10

Johanna Fröde

Heavy Metal

Cameron Winter

Cameron Winter, frontman för bandet Geese, solodebuterade i december med det uppfriskande och nyskapande Heavy Metal. Musiken (experimentell folkrock) känns spontan och oförutsägbar, och texterna som opaka poesikluster, där abstrakta och humoristiska rader varvas med träffsäkert rörande i ett oupphörligt flöde.

Heavy Metal låter inte som något annat, men känns samtidigt djupt rotat i singer-songwritertraditionen. Stilen är helt hans egen, men etoset delar han med giganter som Bob Dylan och Leonard Cohen. Det kan mycket väl vara ett album vi i framtiden kommer se tillbaka på som startskottet för en helt ny musikalisk riktning.

Betyg: 9/10

Holger Claesson

Waiting Room

Kathryn Mohr

Kathryn Mohrs väntrum är ingenting man vill finna sig sittande i. Waiting Room kryper fram med ett otäckt monotont tempo som får tankarna att snurra. Musiken oscillerar mellan löst sammansatta stycken och melodiösa toner som låter hemsökta – spåret Cornered är nästan svårt att lyssna på, och ger samma avskräckande effekt som en läskig skräckfilm.

Med Waiting Room kan man höra hur Mohr följer samma tradition som kult-artisten Grouper, som med mästerverket Dragging a Dead Deer Up a Hill, tänjde på folkgenrens gränser. Mohr fortsätter att utforska denna subgenre genom att experimentera med ljudklipp och fältinspelningar. Strukturen utöver albumet är, vad man kan beskriva som…lös. Ibland är det nästan som om albumet glappar och att man endast får höra fragment som Mohr valt ut samtidigt som musiken ständigt är på väg att falla isär.

Betyg: 8/10

David Brignoli

choke enough

Oklou

Franska musikern Marylou Vanina Mayniel, känd under artistnamnet Oklou, har under vintern släppt sitt elektroniska och drömska debutalbum choke enough. Hennes namn är dock inte nytt på alt-indie-scenen utan hon har varit aktiv sedan hon släppte sitt mixtape Galore 2020. På det nya albumet finner vi bland annat mycket texturer, polyfoniska och poppiga ljudbilder, dämpande klubbtracks och ett samarbete med svenska rapparen Bladee. 

Det finns flera spår som sticker ut på albumet, den atmosfäriska thank you for recording och det y2k dunkiga samarbetet med underscores på harvest sky. Låten (;´༎ຶٹ༎ຶ`) bjuder in till ett ambient landskap och Bladee samarbetet på spåret take me by the hand är en bubblig och hyperpopig dänga. 

Poäng: 7/10

Allis Sääsk Berglund

The Bad Fire

Mogwai

Skotska Mogwai tycks aldrig någonsin vilja sluta expandera rockmusikens ramar och bryta ny mark i sin distade drömvärld. The Bad Fire är bandets, hör och häpna, elfte album och är mer eller mindre en timmes gitarr- och syntonani. Det kan lätt bli jävligt ensidigt men Mogwai har alltid besuttit förmågan att måla upp dessa psykadeliska oljudsvärldar på ett sätt som gör det svårt för lyssnaren att bli uttråkad. Tvärt om. Man bara hänger med. Oavsett om det är den mystiske men gåshudsframkallande öppningsspåret God Gets You Back eller den bombastiska arenarökaren Fanzine Made Of Flesh, så hänger man kvar med spänning. Mogwai vet vad de gör och trots albumets mörka teman verkar de ha väldigt roligt när de gör det.

Betyg: 7/10

Gustav Stjernkvist

DeBÍ TiRAR MáS FOToS

Bad Bunny

Bad Bunny lyckades med konsten att förvandla en mörk kall vinter till en rykande het sommar när han i början av året släppte DeBÍ TiRAR MáS FOToS. Albumet fick snabbt ett enormt genomslag bland kritiker och fans – och hypen visade sig mer än befogad. Bad Bunny rör sig nämligen sömlöst mellan sin karaktäristiska rap, genreinfluenser som salsa och bolero och skapar ett album som känns nyskapande och generationsöverskridande på samma gång. Skivan är till stor del en hommage till Puerto Rico, och det är med en stor dos kärlek som Bad Bunny skildrar sitt hemland. Albumet sprudlar av skaparglädje och räds inte att skildra det som känns och bränns – oavsett vad det gäller. Här ryms alltifrån relationsmeditationer på spåren KETU TeCRÉ och BOKeTE till svettiga nätter på NUEVAYoL, CAFé CON RON och EoO med reflektioner över västerländsk imperialism på LO QUE LE PASÓ A HAWAii. Den individuella och kollektiva upplevelsen vävs ihop, och i en tid då det pratas mycket om vikten av ett community ger Bad Bunny oss en glimt av hur ett sådant kan se ut. Det är snyggt, smart och sexigt – synd bara att blandningen av versaler och gemener gör det så förbannat svårt att stava.

Betyg: 8/10

Daria Spitza

Salvation

Rebecca Black

Vem behöver grått hår och överdrivet våldsamma hostattacker när man kan referera till Friday? 2000-någonting blev Rebecca Blacks debutsingel viral, inte för att musiken var bra utan snarare för att den var så fruktansvärd. Fatta förvirringen ett decennium senare när Black har blivit en artist att ta på allvar, med ett ikoniskt Boiler Room-set och ett debutalbum i bagaget. 

Hur ska man då tolka uppföljaren Salvation? Gamla memes till ära albumet känns lite för mycket som we have Charli XCX at home. Black rider i mångt och mycket på den hyperpopvåg som BRAT startade, men hon gör inte genren rättvisa. Feta basgångar och ADHD-produktion does not hyperpop make, framförallt inte eftersom genren bjuder in till att ta ut svängarna bortom bristningsgränsen. Salvation är inte dåligt, det är inte bra – det bara är. 

Betyg: 5/10

Daniel Miettinen-Singhateh