Smerz bjuder på en kväll för the scandie girlies
En torsdag i september spelar den norska musikduon Smerz på Inkonst i Malmö. Inte sedan Slaget i Lund 1676 har så många danskar vallfärdat över sundet för att inta en plats i sydvästra Skåne! Bland de danska tjejkompisgängen, korta luggarna och höga stövlarna får jag genast imposter syndrome. Bredvid mig sitter ett par, och jag hör den ena tjejen kommentera att det är mycket medsläpade pojkvänner på plats. Det stämmer – de killar som är här har sällskap av en tjej, och de som inte har det ser ut att komma direkt från en performative male-contest. Det här är definitivt en kväll för the scandi girlies.
”De killar som är här har sällskap av en tjej, och de som inte har det ser ut att komma direkt från en performative male-contest.”
Smerz, som består av Catharina Stoltenberg och Henriette Motzfeldt, har ena foten i Oslo (där de kommer ifrån), och andra foten i Köpenhamn (där de idag är baserade). Sedan albumet Big city life släpptes i maj har de hyllats av musikkritiker, och efter Malmö-spelningen fortsätter turnén till USA.
Smerz är en del av den nya våg av dreampop som utvecklats av framför allt kvinnliga musiker på underground-scenen i Danmark. Tillsammans med artister som ML Buch, Astrid Sonne och Erika de Casier är Motzfeldt alumn från det experimentella Rhytmic Music Conservatory (RMC) i Köpenhamn. Soundet präglas av futuristiska ljudtexturer, en blandning mellan pop och klubb och en musikkomposition som rör sig utanför popens traditionella ramar. Texterna på nya plattan växlar mellan sårbarhet, ömhet och ironi, och handlar om ungdom, nattliv, längtan och relationer. En textrad från Fiesty har fastnat på sedan första lyssningen: “He likes to seem mysterious, but really he’s just dumb”.
Kvällen inleds med Yangze som förband, också en import från Köpenhamn. Han kommer in Ed Sheeran-likt med gitarr och sätter sig på en pall, men bakom honom drar ett elektroniskt och experimentellt backingtrack igång. Till en början känns den oförutsägbarheten upphetsande, men efter ett tag blir det enformigt och lite tråkigt. Stundvis står publiken stilla som statyer medans Yangze säger yeah över ganska triviala R&B-beats som för tankarna till 2015, när Zayn Malik bröt från One Direction. Nine High står ut som en höjdpunkt och bär på tydliga Pink Pantheress-influenser, men allra bäst blir det när han sjunger och spelar gitarr i drop C-stämning utan backing track.
”Till en början känns oförutsägbarheten upphetsande, men efter ett tag blir det enformigt och lite tråkigt.”
Det är genomgående visor och inga ord under spelningen. Yangze går tyst av scenen med en snabb handgest som jag tror ska signalera att han är klar. Det tror resten av publiken också, för alla springer mot baren och toan. Enligt evenemangsbeskrivningen börjar Smerz spelning 20 men det dröjer tills klockan är 22 innan de kommer ut på scen, efter att alla är färdigkissade och fimpat ciggen. Även de är tysta från början till slut, musiken som har inslag av spoken word får stå för snacket. På ett sätt är det skönt, på ett sätt känns det pretto.
Smerz set är planerat, genomrepat och tajt. Det är genuint imponerande att se att de spelar så mycket av instrumenten live. Av någon anledning förväntade jag mig att stråket på Feisty var en sample som skulle spelas upp med ett knapptryck eller med en trumpinne på en pad, men istället plockar Henriette Motzfeldt upp en fiol.
Låtarna live följer generellt samma formula som inspelningarna. Det är tryggt och skönt men lite opersonligt. På live-versionen av Easy byter de däremot de svepande syntharna mot elgitarr, som spelar precis lagom skränigt och ger låten en helt annan melankolisk emo-kvalité än den inspelade versionen. Texten “Have I said too much” som upprepas om och om igen får tillsammans med gitarren en annan känslomässig tyngd.
”Jag hör någons pojkvän lite jazzrunkigt utbrista yeah.”
Smerz spelar keys samtidigt som de sjunger och framför de sneda och ojämna pianopartierna som kan höras på spår som What. Förutom Stoltenberg och Motzfeldt spelar Villads Tyrrestrup Øster och Rune Kielsgaard bas, gitarr, keys och trummor. Beatet är alltid träffsäkert och i slutet av Roll the Dice kommer ett tajt trumsolo, och jag hör någons pojkvän lite jazzrunkigt utbrista yeah.
You got time and I got money blir publikfavorit, där de flesta sjunger med och vaggar från sida till sida. På Fiesty sjunger vi med och betonar Smerz skandinaviska uttal på “Ey boy, I like you so mucccccchhh”. Men i övrigt är det här den sortens spelning där alla står med en öl i handen och stirrar rakt fram. Det känns okej, för duon är väldigt fängslande, men med fördel hade de antingen skippat förakten eller kört igång lite tidigare. Det är trots allt torsdag, tänker jag och känner mig gammal.
Kvällen avslutas med ett kort tack, och musikerna lämnar scenen utan extranummer. Publikkontakten är begränsad, vilket lämnar ett visst avstånd mellan Smerz och oss. Kanske är detta en del av deras varumärke – den stereotypiskt skandinaviska reserverade, coola och mystiska framtoningen. Scenen är ständigt backlit, så man ser mest konturerna av Stoltenberg och Motzfeldt, vilket förstärker den sexiga och gåtfulla känslan, men samtidigt kan upplevas som lite mekaniskt och opersonligt. Det är fascinerande, snyggt och stilfullt, men kanske lite för pretto.
