Sharon Van Etten förtrollar i neonljus och dimma

Den röda neonskylten lyser upp den dunkla gatan in mot Slakthusområdet. Klockan är strax efter sju och jag skyndar mig för att hinna fram innan förbandet börjar spela. Det är alltid så tyst här på promenaden längs alla nedsläckta lokaler. Den långa slingrande kön får mig att släppa ner axlarna – jag har hittat rätt. Fållan är full med folk som väntar på amerikanska sångaren och låtskrivaren Sharon Van Etten som spelar ikväll. Lokalen är mörk och dimmig, det finns flera barer utspridda längs väggarna vars blinkande skyltar gör ljuset varmt. 

Kvällen inleds av förbandet, den utomordentliga Nabihah Iqbal. Setupen är avskalad, endast hon och musikern Aldous RH. Hon inleder med en nyskriven låt och fortsätter med några spår från hennes senaste album DREAMER. Framträdandet är stillsamt med dunkande, Iqbals röst är hypnotisk och låtarna kraftfulla. Men volymen hade kunnat höjas några snäpp, när hon avslutar med låten This World Couldn’t See Us önskar jag att man kunde bli helt omsluten av den flytande musiken. Iqbal kliver av scen och man längtar redan efter mer av hennes atmosfäriska låtar, träffande texter och charmiga mellansnack. 

Det blir en ganska lång paus mellan förbandet och huvudakten, publiken håller sig nära scenen och när jag vänder mig om ser jag att det fortfarande strömmar in folk. Ljuset släcks och några mörkklädda gestalter kliver stilla på scenen. Blinkande ljus, rökmaskin och den distade och synt-tunga Live Forever blir en svindlande start på spelningen. Låten följs av Afterlife och Idiot Box. Från första sekund finns det en sån intensiv närvaro på scenen, sången är inlevelsefull och samspelet mellan bandmedlemmarna är en fröjd att se. Till skillnad från hennes ganska låga sångröst pratar van Etten i en mjuk och ljus stämma. Hon säger några vänliga ord innan hon kliver tillbaka in i rollen – “I’ll bring back the illusion that I am a big mystery.”

Stämningen är förväntansfull, publiken ropar högt och sjunger med i låtarna. Det hela känns väldigt filmiskt, framträdandet förkroppsligar den postpunkiga och flytande elektriska musiken. Ljusen är färgstarka och röken gör lokalen gryning, något med dansstegen känns gotiskt och lockande. Kvällen fortsätter med de lugnare Anything och Headspace, disten ekar. Låten I Can’t Imagine (Why You Feel This Way) blir en av många höjdpunkter under kvällen. 

Det finns en så bra kontakt och musikalisk kemi i bandet, de spelar både mot varandra och ut mot publiken. Det känns som att man bjuds in i deras egna rum och får ta del av spåren på ett väldigt nära sätt. Musiken står i centrum och det blir tydligt att både bandet och publiken älskar att befinna sig i låtarna. Något som är nytt med det nya albumet Sharon Van Etten & the Attachment Theory är att det är skrivet tillsammans med bandet. Detta engagemang i spåren lyser verkligen igenom. De spelar det nya albumet ganska kronologiskt och fortsätter med Somethin’ Ain’t Right. Ibland önskar jag att hennes röst hördes tydligare, den smälter ihop en aning med allt annat. Å andra sidan passar det grötiga in i genren, men att orden inte riktigt kommer fram blir stundvis lite trist. 

Kvällen är lång men ändå lyckas jag inte hitta en lucka för mig att köpa något att dricka. Jag står låst under bandets förtrollning. Under låten Trouble fylls rummet av rött ljus, det finns något lite 80-tals David Lynch-igt med det hela. Några dansar sakta framför mig, kvinnan lutar huvudet mot mannens bröst. Everytime the Sun Comes Up gör sig också otroligt bra live. Den emotionella och nostalgiska hitlåten Seventeen sticker inte ut som jag trodde att den skulle göra, detta för att alla låtar som spelats ikväll har fått ett så starkt mottagande från publiken. Alla låtar blir hitlåtar. Hon sätter sig på knä på scenkanten och sträcker armarna ut mot publikhavet. Det första farvälet blir den eldiga och smärtsamma I Want You Here, och efter applåderna kliver bandet upp igen för en encore med  den koncentrerade låten Fading Beauty. Den atmosfäriska undervattenskänslan gör avslutet mjukt och publiken vaggar ut i kylan. 

Denna konsert var verkligen något speciellt – musiken, stämningen, känslan av kvällen skapade en slags overklighetskänsla. Jag lämnar Slakthusområdet ännu mer bergtagen av Sharon Van Etten än jag har varit tidigare.