Alla goda ting är tre? I Svart Ridås fall verkar det så. Med Kajsa Westergren bakom trummorna har bandet tagit sitt sound till en ny nivå, och APONIA är en övertygande uppvisning av deras utveckling. Belöningen för deras hårda arbete har redan kommit – ett GAFFA-pris i bagaget, en inplanerad turné som förband till Markus Krunegård och fler och fler hjässor som pryds av kepsar med bandets logga på Öresundståget mellan Malmö C och Triangeln. Men viktigast av allt: musiken levererar.
Redan vid första genomlyssningen står det klart att Svart Ridå har lyckats konstruera sitt alldeles egna uttryck. Här finns husrum för alternativ rock, klassisk svensk indie, dream pop och shoegaze i en välbalanserad mix. Influenserna från band som Slowdive och Kent är märkbara, men aldrig på ett sätt som känns kopierande. Istället bygger de vidare på arvet och skapar något eget – och det är verkligen där deras styrka ligger.
Albumet inleds med Verkligheten har jag här för mig själv och lägger en Duplantishög ribba. Låten är så bra genomförd och det är till stor del dynamikens förtjänst. Det börjar lite hemlighetsfullt och mystiskt, innan det är plattan i mattan och fullt ös. Svart Ridå växlar utan ansträngning mellan dessa kontraster. Ljudbilden skiftar mellan tuggande gitarr och bas till en kraftfull och maxad energi. Tuva Gustavsson impar med sin röst och den höga tonen mot slutet är pricken över i:et. Låten har en cool, drömsk och tonårsängslig kvalité som får en att längta efter ett dimmigt skogslandskap, tänk musikvideon till Paramores Decode.
Vem vill du vara? bär på en drömsk atmosfär i stil med Cigarettes After Sex medan Fri från lag står ut med sin catchiga melodi. Ord som lämnats kvar är en av de starkare låtarna, med den där desperationen och längtan som ekar av Kent. Hot take, men jag förhåller mig lite skeptisk till inslag av skrik i indiemusik. Många vill nog utstråla samma female rage som Mitski, eller så har den manliga varianten blivit knuffade en gång i en moshpit och tror de har någon upphöjd yttrandefrihet inom hardcore-genren. Ofta faller det dock platt. Men när intensiteten i Gustavssons sång tilltar på Ord som lämnats kvar är det helt rätt.
Textmässigt lyckas Svart Ridå mestadels undvika klichér även om låtarnas teman stundvis cirkulerar kring melankoli, sex och kärlek. Bandet beskriver Verkligheten har jag här för mig själv som en hyllning till att känna sig instängd och faktiskt gilla det. Vilket känns som en frisk fläkt i en post-pandemisk värld där isolering oftast skildras i negativ dager.
Albumets svagare punkt är kanske Nattfjäril. Den känns som importerad från en annan platta och även om det är kul att de experimenterar med ett mer lågmält och instrumentalt sound, känns den malplacerad. Däremot är Idiot, som också är instrumentell, en omedelbar favorit och Moa Swanström visar vart skåpet ska stå på Slit ut min själ med ett gudalikt gitarrsolo.
Svart Ridå har med APONIA bevisat att de är här för att stanna. Albumet är en självsäker samling låtar som visar upp bandets förmåga att både förvalta sina influenser och forma sin egen identitet. Och den kommande turnén känns som ett segervarv.
