Empty Words

Radio Free Alice

Precis när det höll på att bli lite väl uttjatat med alla ctrl + c, ctrl + v-indierockband kommer Radio Free Alice och visar vägen framåt. Aussiebandet, som Anton Newcombe kallade ”not shit”, har släppt en EP som fördömer nutidens nostalgifetish och ickenyskapande. Ironiskt, kan vissa säga, med tanke på deras egna retrosound – men budskapet är hursomhelst ett viktigt sådant för genrens fortsättning. Och att det dessutom låter bra, framförallt i min personliga favorit Chinese Restaurant, är en stor bonus. Den, och Toyota Camry, är två låtar jag vill ha med på en lista över sommarens bästa.

Betyg: 7/10

Alec Gullström-Hughes

DUMB

Emma Louise, Flume

Det heter att charmen avtar när man åtnjuter för mycket av det goda och floskler torde vara floskler av en anledning, men i fallet Flume är det snarare tvärtom – more is more. Få producenter klarar av att gång efter gång misshandla syntar och trummaskiner med en fingertoppskänsla självaste Midas hade avundats. Allt Harley Streten rör blir till skit – burkiga ljudbilder och stenhårda trummor gifter sig med skränande syntar i en överstimulerande kakofoni som inte borde fungera, men gör det ändå. Toppa med Emma Louise änglaliknande sång och et voilà – 30 minuter av precis det man kan förvänta sig av Flume. Varför kräva någonting nytt, någonting annat, när han är så förbannat bra på det han gör? 

Betyg: 7/10

Daniel Miettinen-Singhateh

EURO-COUNTRY

CMAT

Jag missade tyvärr irländska Ciara Mary-Alice Thompson, eller CMAT som hon är mer känd som, när hon spelade på Way Out West i somras. Då hade hon i och för sig inte släppt EURO-COUNTRY än, men jag är ändå övertygad om att mina åsikter om albumet förmodligen hade varit mer positiva om jag hade fått höra det live. De flesta av låtarna känns som att de aldrig riktigt lyfter utan mest står och trampar vatten.

De byggs upp till en katarsis som aldrig riktigt inträffar och allmänt känns ganska lågmälda och timida jämfört med vad jag hade förväntat mig. Det är inte ett dåligt album, inte alls, men ganska ointressant att lyssna på. Däremot imponeras jag av texterna som har så många lager av både humor, politik, vemod, identitet och klassisk countrykärlek.

Betyg: 5/10

Johanna Fröde

Live Laugh Love

Earl Sweatshirt

Titeln på Earl Sweatshirts nya platta kan tolkas som ett skämt, men som ni säkert har märkt så lever vi i en tid efter ironin. De rebelliska Odd Future-dagarna är sedan länge över och Earl befinner sig nu i rollen som tvåbarnsförälder – orden Live Laugh Love är inte något att skratta åt, utan borde tas på fullt allvar.
Han reflekterar poetiskt och ärligt över föräldraskapet och kärleken omkring honom. På introspåret gsw vs sac hörs det på rösten hur han ler – och på låt efter låt flyger raderna fram i ett hejdlöst flow. Med en livlig och eklektisk ljudbild som kortfattat kan beskrivas som Some Rap Songs (fast på antidepp) så bevisar Earl återigen varför han är en av sin generations främsta och mest tongivande rappare.

Betyg: 8/10

Hugo Kroon

Mirra

Benedicte Maurseth

Genom sina rytmiska och ambienta kompositioner skapar den norske violinisten och folkmusikern Benedicte Maurseth svindlande ljudlandskap. Under sommaren släppte hon albumet Mirra som känns lite som en fortsättning på hennes tidigare album Hárr från 2022 som kammade hem Nordic Music Prize. Musiken är tidlös, en blandning mellan det atmosfäriskt ambienta, folkklingande stråkar och ljud från naturen. Mellan tonerna hör vi fågelkvitter, renarnas steg i snön, bjällror som ekar när djuren rör sig genom bergen. Naturen blir en del av musiken och melodin av den är förtrollande. På albumet finner vi spår som Nysnø Over Reinlav som innehåller flera fältinspelningar av olika djur och den innovativa Kalven Reiser Seg. Ett magiskt album med en enorm fingertoppskänsla.

Betyg: 8/10

Allis Sääsk Berglund

The Clearing

Wolf Alice

Englands kanske mest lovande indieakt de senaste åren fortsätter att utveckla sitt sound… om än så utan att riktigt veta vart de ska ta vägen. Vi pratar såklart om Wolf Alice. På The Clearing tar bandet ett stort steg ifrån sin traditionella mall. Jazz, country och teatralisk pop (tänk Arctic Monkeys’ The Car) blandas hej vilt på ett album med skyhög ambitionsnivå. Visst att det är välgjort och de olika stilarna flyter sömlöst ihop till en helhet, men tyvärr stannar väldigt få av låtarna kvar hos lyssnaren. Bandet har gjort ett utmärkt försök att bredda sin musikaliska palett, men inte utan att skapa en stor längtan efter den maxade gitarrock de tidigare vält klubbar med.

Betyg: 5/10

Gustav Stjernkvist

Forget in Mass

Deki Alem

Tvillingduon Deki Alem har visat sig vara en av Sveriges bästa liveakter. Med endast ett par EPs bakom sig har de turnerat över hela Europa, med en rå energi som gör sig som allra bäst i en liten, mörk och svettig lokal.

När singlarna för debutalbumet Forget in Mass släpptes var jag rädd att duon var på väg att tappa just det där råa som drog mig till dem. Istället blev  jag positivt överraskad av hur plattan rör sig i en smutsig triphop-riktning, samtidigt som bröderna verkar komma allt närmre att göra faktiska hits. 
Den hypnotiska, 90-talsklingande produktionen skiner på låtar som Insane och Mr Man, men det bästa med Deki Alem är deras skicklighet som både rappare och sångare. De balanserar galant mellan snygga refränger och grimy verser, och på låtar som Stray Dog eller Personal Disorder bjuder de på excentriska framföranden med en självsäkerhet som få nog kan efterlikna.

Betyg: 9/10

Hugo Kroon