Viagra Boys har alltid varit besatta av samtiden. I en desorienterande värld där den klassiska punken inte längre räcker till, har de burit fanan och fört vidare dess etos som motståndskraft. Med sin råa image, ösiga men rytmiskt tvärsäkra musik och medvetna, inte sällan provokativa texter, har de omdefinierat vad modern punk kan vara.
På viagr aboys utmärker sig bandet med en nyfunnen specificitet. Det explosiva öppningsspåret Man Made of Meat hinner behandla allt från OnlyFans till ChatGPT, och sammanfattar detta med den rättframma frasen “I hate almost everything”, som i det närmaste blir albumets tes. Likaledes tycks Pyramid of Health gå till attack mot hälsofreaks och naturmedicin, medan Waterboy dryper av avsmak för konsumentsamhället. Långsamt sträcker sig deras musik nu ut från sångaren Sebastian Murphys slagkraftiga porträtt av livets drägg, och bort till den värld som föranleder dessa. En internets värld där precis allt är möjligt, och allt därmed framstår som vidrigt.
Bandets absurda post-kraut-vrål-punk, som lyckas vara både dansant och cynisk, har alltid framstått som en naturlig konsekvens av den minst lika absurda samtiden. På viagr aboys är det dock som att de låter sina attacker få riktning. Albumet bygger vidare på föregångaren, 2022 års samhällskritiska Cave World, och i ovan nämnda låtar blir det som om bandets sarkasm börjar rinna över i något mer hatiskt och anklagande. Tyvärr fullföljs detta inte helt, och skivan blir istället spretig. Låtar som Dirty Boyz är visserligen utmärkta prov på både bandets säregna version av punk och Murphys ikoniskt dynamiska röst, men samtidigt säger texterna inte mycket nytt. De vulgariteter som radas upp lär Viagra Boys-fans redan vara luttrade mot. Det inbitna Viagra Boys-fanet vet också att hunden är en genomgående symbol i Viagra Boys diskografi, ofta som föremål för sympati. Därför blir Uno II, en låt inspirerad av Murphys egen greyhound – egendomligt personlig i sin annars rätt mörka humor.
Ibland önskar man att texternas aggressivitet hade stöttats av ännu bitskare riff och galnare musikval. Visst finns den rytmiska rivigheten som kännetecknar bandet kvar, men ibland blir det mer dans än punk, trots att texterna ofta antyder motsatsen. Bandets karakteristiska saxofon, som annars tillför ett slags lösgjord frihetskänsla, har för första gången tyvärr hamnat i skymundan. Låtar som Store Policy sticker dock ut, med sin bullriga siren. På andra spår återfinns spyljud, märklig autotune och gnälliga syntar. Det blir skorrande, stökigt och dissonant, sådär som bara Viagra Boys kan låta. Synd är bara att detta blir mer undantag än regel.
viagr aboys antyder en utveckling av bandet – ett Viagra Boys som inte nöjer sig med att förlöjliga det moderna samhället, utan även blottar vad det verkligen är. Detta får sin kulmen på Best In Show IV (en förmodad, men aningen oklar uppföljare till deras tidigare interludes Best In Show I och II): Murphy spottar ur sig rubbad rad efter rubbad rad, om allt från ayahuascakulter till apkoppor, medan Oskar Carls ohämmade saxofon äntligen får bröla ur sig ångest och galenskap. Kanske hade skivan tjänat på att hålla denna nivå eklekticism genomgående. Ett stilfullt avslut fås sedan med pianoballaden River King, som hävdar att allting, från att spela tv-spel till att se varandra i ögonen, helt enkelt är, ja, just det – för enkelt.
Trots att viagr aboys kan kännas lite väl ojämnt har det många goda och lovande kvaliteter, och man lämnas onekligen med en känsla av mersmak. Själv hoppas jag på mer av ett helhetsporträtt, där Murphy & co. går till botten med exakt hur den här världen gör oss till de fruktansvärda vrak till kötthögar vi är, och som deras musik representerar. Något säger mig att detta mycket väl skulle kunna ligga runt hörnet.
