Starkast är när Horace Engdahl glömmer sig själv
I Själen och musiken tecknar Horace Engdahl ett självporträtt genom musikens historia. Resultatet är en ojämn men stundtals glänsande essäsamling, där det mest minnesvärda uppstår när kompositörerna får ta plats och författaren själv träder åt sidan, skriver Caspian Florby.
”Det kan verka egendomligt, nästan anstötligt när man påminner sig att jag, vad jag än anser själv, har räknats till den grupp i samhället som kallas « de intellektuella »”
Horace Engdahl är som bekant, inte helt okontroversiell, sinnebilden av den svenske kulturmannen. Nu har han skrivit Själen och musiken, en lugnt reflekterande essäsamling som också mycket riktigt till stor del rör sig kring musik, och vars första hälft gränsar till en sorts lös självbiografi. Här framträder Engdahl som ett ensamt, funderande jag, som söker sig tillbaka till en mer oskuldsfull tid.
Boken består av fyra delar, varav den första handlar om Engdahls relation till Chopin och musiken i allmänhet. De övriga handlar om Wagner, Brahms variationer på Haydn och Mallarmés syn på konstarterna. Det är en ganska eklektisk samling, som kämpar för att uppehålla den röda tråd som titeln anspelar på.
Engdahl träder i essän om Chopin in i rollen som en svensk Proust. Genom vackra formuleringar målar han upp sin klassiskt städade och borgerliga ungdom, han ger oss bilden av en ung Horace som söker något större i livet, upptäcker musiken och låter den svepa iväg honom till underbara inre världar. I början dras jag med av den sympatiska tonen, jag ser fram emot att läsa hur Engdahl kommer sammanknyta sina personliga bilder med Chopin. Anekdoterna flyter in i varandra, och vi får följa tankens fria utsvävningar.
Engdahl är närvarande, men ännu inte särskilt skarp. Efter att ha radat upp och trevat sig fram mellan olika minnen som han anser omvälvande – ännu utan att jag riktigt fått sikte på Chopin! – börjar jag ifrågasätta hans sätt att berätta på, han använder sig nämligen av många stora ord. En svag känsla av tillgjordhet smyger sig på, och jag blir nästan förvånad över hur naiva vissa av hans påståenden låter.
”Den korta stund jag lyssnade — stycket tar tre och en halv minut — gav mig inte ett nytt glädjeämne. Den förändrade mitt liv”
Han insisterar på att musiken har ändrat hela hans liv, men ju mer liknande utsagor upprepas, desto mer känns de nästan som tomma plattityder, vilket får mig att tappa lite förtroende för berättandet. Jag vill höra hur livet har förändrats, inte ständigt bara att det har det. Dessutom vill jag tillägga att trots att dessa minnen är sympatiska blir de för mig som utomstående inte särskilt hänförande. Jag känner nästan medlidande över att jag inte förmår känna med hans pojkaktiga entusiasm, är hans värld verkligen så klichéaktigt förtrollad?
”Pianot av märket Feurich, plötsligt inte längre en möbel utan en kultplats. Noterna, utbredda på den lilla hyllan ovanför tangentbordet, likt en lagtavla överräckt av tonkonstens gud. Mina magra, nervösa fingrar”
Boken inleds med ett citat av Paul Valéry som börjar med orden: ”När allt kommer omkring är det vagheterna som gör livet möjligt”
Efter att först haft svårt att se citatets berättigande tänker jag nu att det är denna vaghet Engdahl försöker förmedla i essäernas lösa försök att närma sig den påstådda kärnfrågan: “Vad är själen?”
Denna fråga hemsöker mig genom läsningen. Han nämner ofta själen, men rör sig snabbt därifrån utan att mejsla fram vad denna själ faktiskt innebär. Först på sida 84 efter en fångande beskrivning av Brahms kommer det, och jag pustar ut med ett fortfarande något förbryllat jaha …
“Skymd bakom den stränga formen ligger ett hav av tårar. Vid dess rand leker ett barn för sig självt. Det barnet är själen.”
Med det vill jag säga att jag verkligen kom in i bokens andra hälft, i essäerna om Wagner, Brahms och Mallarmé. Det glimmade till som starkast när Engdahl tog distans från sig själv och lät texten helt gå in i kompositörerna han ser upp till, med spännande detaljer ur deras liv och verk. Här träder Engdahls stora kunnighet fram, och han återvann mitt förtroende med en trygg, precis och finurlig röst. Vid essän om Brahms Haydn-variationer återkom det personliga kort, men nu fann jag det faktiskt mer trovärdigt och berörande.
Den sista essän om Mallarmé känns mest lösryckt, kanske främst eftersom det är den enda som inte handlar om en kompositör. Engdahl skildrar inte Mallarmé i sin helhet, utan snarare hans syn på olika konstformer som måleri, balett, opera och skrivande. Här är det nästan som att Horace träder in i rollen som Mallarmé och fullt ut identifierar sig med hans åsikter. Det är fint och stundvis spännande att läsa, och jag rycks åter med av berättelserna om baletten i Paris och konstnärskretsarna; innan Engdahl på sista sidan kastar sin Mallarméiska mask och åter träder fram i egen hög person.
“Han [Mallarmé] erbjuder ett slags gottgörelse åt själar som av tidiga upplevelser har förförts till ett estetiskt liv och därigenom blivit främmande för det omgivande samhället, blivit särlingar i en samtid där politiska ställningstaganden och rättighets- och rättvisefrågor har ställts i förgrunden även på kulturens område.”
Då stannar jag upp och undrar: Är det detta som boken ständigt pekat mot under redogörelsen för hans barndomsminnen? Oavsett vad är jag glad över vad jag lärt mig om kompositörerna, det är fin och värdefull kunskap jag vill bära med mig och fördjupa. Jag stänger boken och tänker: Vilken tur att han ändå har Mallarmé.
