Dips är briljant men snubblar fortfarande på sin egen humor
Dips är en komediserie som många svenskar känner till, inte minst på de olika arbetsplatser jag har innehaft i närområdet kring Utrikesdepartementet. Nyligen sändes det sjätte och sista avsnittet av den tredje säsongen – en säsong som kom sex år efter den föregående, och som, för mig, kom lite som en överraskning. Hur står den sig mot sina Kristallen-nominerade föregångare?
Serien, skapad av Jesper Rönndahl och Marie Agerhäll, följer diplomatutbildningspraktikanterna Jens Stråhle (Jesper Rönndahl) och Fanny Båtsman (Moa Lundqvist) som jobbar under handläggaren Mimmi Hamilton (Marie Agerhäll) och kabinettssekreteraren Hendrik Tür (Kristian Luuk). Humorn hänger på premissen att Stråhle är nepotismen förkroppsligad, medan Båtsman är en regelrätt A-student, möjligen på spektret. Stråhle är inkompetent, trots att han talar fler språk och kan spela det sociala spelet. Båtsman är akademiskt kompetent, men socialt inkompetent. Under Hamiltons galna ledning styr och ställer de till allt från Jas Gripen-affärer till statsbesök.
I säsong tre har dipparna etablerat sig i mer seriösa roller. Kaoset är närvarande som alltid, om inte ännu värre denna gång. Jens Stråhle har självtitulerat sig som en del av avdelningen för mutor och motköp. Mimmi Hamilton är ambassadör i Vatikanstaten. Fanny Båtsman är rättshaverist på vapenexportkontrollskontoret. När Jas-plan ska säljas vill NATO stationera kärnvapen i Sverige. De tre är, självklart, i fronten för denna förhandling. Hur ska det gå när de också har en spion på UD?
Humorn är som alltid i denna serie i två skikt. Det finns en genomgående satir av diplomatins värld på ett nyanserat plan. Vilka är det som faktiskt förhandlar fram avtal? Är Jens Stråhle inkompetent om hans kontakter och sociala lätthet ändå leder till att avtal sluts? Vad är värdet av påtvingade utbildningsdagar i stora organisationer? Hur förhåller sig journalistiken till en verklighet de inte egentligen har insyn i? Det är många nischade skämt om Jas Gripen, adelsfamiljer och FN-avtal för den som är insatt. Dessutom är själva filmfotografin och produktionskvaliteten fantastisk. Det är professionellt och trevligt att titta på. Det känns som att man är på UD, även om jag inte varit inne själv än.
Men där det finns ljus finns det också en skugga. Humorn är tudelad i bemärkelsen att det djupare lagret ligger under ett enkelt lager komik. Det är absurda skämt. Och visst har de sin charm. Men de måste klippas ner. Gång på gång dras scener ut på alldeles för länge. I stället för att en scen kulminerar dras den ut till dess att den förlorat sitt ursprungliga chockvärde.
Det må vara en stilfråga: den här humorn har genomsyrat serien från början. Men ofta framstår den som krystad och barnslig. Det är inte en powerpoint slide med roliga djup och animationer, utan hela presentationen. Det är inte ett svimanfall på ett Jas-plan, utan flera. Det är inte en baddräkt som brister, utan minuter av att Mimmi Hamilton inte lyckas sätta på sig en baddräkt och krälar på strandstenarna som en bebis. Det är faktiskt inte roligt, och det är inte heller cringe, om de nu hade velat återskapa humorn i Ricky Gervais The Office. Det saknas helt enkelt realismen som krävs för det. Det hade behövts mer verklighetstrogna kontraster för att den typen av humor ska nå fram. Dips är för vild för sitt eget bästa. Att just det misstaget – barnsligheten – är kvar även sju år efter första säsongen är förvånande.
Dips är underbar, och den hade kunnat vara perfekt, om man vågade klippa mer och ta sig själv lite mer seriöst – så att humorn faktiskt får lysa.
